Natten är vacker och månen är full, du är som natten och jag är som månen
Och vi vill så gärna komma närmre varandra än vad vi är så vi dricker till våra levrar torkar ut och sen vaknar vi med huvudvärk och ett minne som tog slut.
Jag bär på en själ som inte riktigt finns fast du tog del av den igår men det är ingenting som någon av oss minns. Och jag försöker lära mig att läsa mina tankar när tiden står still för i vanliga fall hinner jag inte med när min hjärna tänker som den vill.
Och kan du förstå att solen kyler trots allt, men snart är du här igen för att ta av dig kläderna och värma mig när det är kallt. Men varje gång du kommer för nära vet jag att du vänder så jag hatar dig när du håller för hårt i mina händer.
Jag har så svårt att hålla mig vid liv fast jag tänker och fastnar för lätt, men jag har aldrig riktigt lärt mig att längta rätt. Men ge mig långsam kärlek i en utopisk tid så kan jag åtminstone leva med tanken att du alltid finns bredvid.
Jag vill att vi fikar sönder alla tysta gråa timmar, du och jag med te och leenden som bränner. Och jag vill vara förförd av varje sån som bär ditt namn och fylla lungorna med luft och sand sen somna om igen och vakna upp med ditt hjärta i min hand.
Kan du känna att jag blev född med halsen halvvägs ner i dyn och att jag drömmer om kärlek när jag tittar upp och ser fåglarna i skyn? Men hur vi än försöker kan du inte få mig hel för det är så svårt att lyckas när reglerna är fel.
För vi följer varandra och vaknar i nån annans hem sen längtar vi till nästa helg för då gör vi samma sak igen.
fuck it...