den enda konsten jag bemästrar

den enda konsten jag bemästrar

konstigt att man skriver bäst på natten, när man är som tröttast. kanske släpper man alla spärrar och bara låter det komma.. hursomhelst, här har ni ett, visserligen smått rimfokuserat, stycke jag skrev inatt.

jag hatar att jag alltid ska bli så sentimental när jag tänker tillbaks
men det är det enda jag har när jag känner mig svag
för sen den dan vi vände blad finns det ingen som tänder lågorna
har inga känslor kvar för dig men så mycket frusen kärlek i ådrorna
skriker i förtvivlan, undrar om någon hör mig
och ser på hur dagens ideal sakta förgör mig
men frågan försvinner i vinden, och endast tystnaden svarar
tårarna rinner på kinden, och min lycka den falnar
så jag sitter för mig själv, helt försjunken i tankar
och fokuserar på det enda jag kan styra; att blunda och andas
kan verka samlad för stunden, men inombords pendlar jag
mellan ett litet bräckligt hopp och en bitter eftersmak
mina minnen bränner och nuet gör det än idag
vänder vinden? ändå händer inget, därför vänder jag

 
för det är så svårt att bara se livet som sekunder som passerar
men imorgon kommer jag nog läsa texten & undra vad jag menat