Jag är en av flyttfåglarna som blev kvar
Jag gillar känslan av att se ut genom bräckliga fönster när folk rör sig utanför. Vad tänker dem på? Vart är dem på väg? Hur är deras liv? Kan man se på någon att hon saknar? Jag ser saknad genom mina fönster. Och jag trodde aldrig att jag någonsin mer skulle sakna dig.
Men jag har sagt farväl.
När jag ser genom mina fönster ser jag igenom dig. Jag vet att du saknar mig. Och du sa att jag måste våga älska, våga släppa mina spärrar, tvångskänslor, drömmar och egentligen allt annat som du inte vet något om. Jag är en dålig människa, men jag har börjat sakna dig. Och det tynger mig.
"Jag vill att du älskar mig, men jag vill att du lämnar mig med".
Det har varit ett fantastiskt år. Igen. Det var som mitt liv började stiga när jag flyttade hit förra året. Och nu flyttar jag snart igen. Det här är också året som jag har märkt att det faktiskt finns flickor som tycker otroligt bra om mig. Och då blir jag rädd för kärlek. Att komma känslor för nära är som att stänga in sig i en bur. Jag vet att jag inte kan älska någon. Och det är just det som hon säger att jag måste sluta intala mig själv.
Jag har aldrig träffat nån så lik mig, så förnuftig, övertygande och perfekt sexuell.
Och när jag ser igenom dessa fönster än en gång så ser jag bara mig. Det finns inga fåglar kvar fast jag är den enda flyttfågeln som fortfarande är här. Som "jag kommer aldrig att trivas någonstans och någonsin" men på ett annat sätt. Jag borde vara någon annanstans. Kanske där flyttfåglarna lever nu. Kanske samma flyttfågel som du.
Det här är för dig.
Det brinner i tröjan än.
Jag tror jag saknar dig.
fuck it...