Stelfrusen och blodig gråt
Jag är osäker och försiktig och tittar ofta neråt när jag går för jag har inget självförtroende och är rädd att någon ser i mina ögon hur jag mår. Och jag är dålig på att prata och säga det jag innerst inne vill men får jag alkohol i mitt blod vågar jag säga precis vartenda ord.
Jag har målat en stjärna på min hand med hopp om lite ljus i tillvaron men egentligen ville jag skriva ditt namn. Nu håller jag tummarna i sömnen för att kanske få va med dig i drömmen.
Jag ska plocka ner en stjärna eller två och önska mig nånting jag aldrig kunnat få och jag ska sluta leva med förväntningar på livet för jag vet att det bara blir fel ändå.
Kanske jag borde ta min vårkavaj och lämna landet, slänga 200 skivor eller dra åt halsduken alldeles för hårt och sluta minnas det som kunde ha blivit vårt.
Om jag blundar hårt en liten stund kanske jag minns en enda lycklig sekund?
Mitt livs diagram har inga jämna kurvor men nerför är det brant och uppför är det långt.
Kan man operera sig för kärlek och känslor? Min diagnos: stelfrusen (och blodig) gråt.
Inte ens Gud vet hur mycket jag älskade dig
fuck it...