pennan mot pappret är min enda räddning tills känslan har lagt sig
det går fort när man har roligt...
... och du fick mig att inse att livet är kort
trots att vi använder tiden som mått
och jag saknar dig så, men vill inte prata om dig
för jag påminns…
och tanken tar tag i mig och skakar om mig
någon annan gång
någon annanstans
ska någon annan hand krama din
och säga att allting blir bra
(undrar var mina avtryck blir av)
och förklara sin kärlek
(undrar var mina avtryck tar vägen)
duschens skarpa strålar renar min kropp
och inom mig är det mitt hopp som brinner
som om varje stråle tar bort ett minne
åh, vad jag saknar den du var
men hatar den du blivit
har minnen för livet
men också ärr efter det jag genomlidit
ångrar inte vår tid
men ångrar att jag lät mig bli trampad på
för samma två händer som kramade dina
ville jag ibland bara slå i väggen
och skrika tills du förstod hur du sårade mig
men det blev bara ännu fler tårar i mängden
för jag älskade dig för mycket
du var den första som fick mig att inse
att samma läppar man kysst
som gjort ”jag älskar dig” till världens vackraste mening
kunde få en att släppa det man nyss tänkt om kärlek för evigt
varje sekund skiljs de åt
par som är kära till tusen
och vi är precis som dem
(men ändå inte…)
bilden av dig är så kluven
för jag saknar dig
och det känns så fel…
… men ändå så rätt
jag blev din riddare i vit rustning
för en sekund i tidens evighet
känns som världens största lögn
att vi bara lider av det vi vet
känslan kommer aldrig lämna mig
men heller aldrig nå vägen fram
vår såpbubbla fångades av en vindpust
och sprack på livets kaktusfält
och jag vet inte mycket längre
jag vet bara att det var så mycket jag aldrig fick veta..
men jag har tagit mig igenom hösten
nu är det bara vintern kvar
och är det någon som lyssnar på rösten i huvudet
så är det i alla fall inte jag
och hur mycket jag än ångrar
att jag antingen greppade eller släppte svärdet
så var du den enda
som gjorde mig till bäst i världen