poesi

natt som dag, dag som natt, diffirensen mellan det två sken som ut gör ljust och mörkt.
gråtonade objekt drar snuddigt förbi i nattens kyliga drag, så som dagens ljusa och nästan halv trygga drag.

- Riktigt fett tycker jag .. snyggt!

påminner lite om Tranströmmer om man få vara så tråkig och dra liknelse och det är ju självklart att jag får! ehhh man måste ju ständigt lägga mycket tyngd när man skriver kortare dikter. eller jag finner det så i alla fall, att man måste välja sinna ord väl.
António Lobo Antunes påstår att han kan sitta vissa dagar och bara vänta på orden. men han skriver ju dock med en väldans kraft. detta är ju lungt och mer tilldragande just för att det är fåordigt och på så sätt ger upphov till att sammanfatta sig själv rätt snabbt.
det är ju en rätt diffus bild och den lämnar mig något undrande men jag är fortfarande med... Så det skulle kanske vara skönt om den var lite längre så den lämnade mig lite mer undrande och lite mer förlorad så att allt det stilla och vackra verkligen drar förbi även läsaren. för denna läsaren ( och det är ju hans åsikt du får) vill verkligen att du ska göra han abstrakt för han själv har försökt men nu ligger han blödandes på sina knän och ber andra att dra bort honom från Reinfeldt och all annan ondska.
Diktern framstår både logisk och poetisk kanske den bästa blandningen när det kommer till poesi. fan Shelly var allt bra. och varför ska allt göras långt, storleken har ju ingen betydelse eller? you tell me.