Typ Dikt eller nåt...
Ränner ensam igenom skuggan av dagen
& vart jag än vänder så snuddar jag hatet
Glåpord & slagen är inte värre än kuddkrig
motstår hungern i magen & agerar lustigt
För all värk, allt hat och alla svek försvinner
när skeden värms & kanylen töms i venen...
Allt glöms & blir skevt, man sjunker ihop men ler
för det liv men levt sätter spår som ingen ser
men man känner det & därför bränner jag min sked
Vi är många som ser skuggan som vår led
allierade i striden mot ångest som är vår svaghet
Ser hur våra kamrater kämpar men det är magert
Man litar inte på sig själv men tvingas att gilla läget
Så utanförskap är ingenting när man smider järnet
ser oss själva försvinna i dimman & förändrar synen
På vad ljus kan göra för oss som mist vårat lyktsken
Är jag inte här har jag väl förmodligen inte kommit än!
|