Blunda för morgonsolen
Tröstlösa barn stickar iskalla vantar för skakiga händer. Vädret slår näven i bordet, en iskall solstråle försöker ta dysterhetens liv och jag förbannar det mordet. Varför lura sig själv, när inget ändå blir som det borde?
Piller fördriver tiden. Ett vitt och du blir lugn och trött. Ett mjukt orangefärgat och ångesten låter dig andas för en tid. Dessa vid behov, följda av en hel hög regelbundna preparat för att hålla mig stående överhuvudtaget. Bedövningen inför dagen, endast genom att kasta några lagliga droger i magen. Det önskas att detta skulle ge en möjligheten att ta sig i kragen.
Inte sikta sig in på att bli ett lik, förträng det. Se inte ditt liv som det är, förvräng det. Inte leta efter snaror i träden, beundra istället de vackra löven och se dem. Fortsätter blunda, men tids nog blir jag tvungen att öppna mina ögon.
Höstmorgon. Hostan som lovades är kommen. Tvingar cigaretten mot mina läppar och tar mitt tredje bloss. Tvekar på det fjärde. Försöker sträcka ut den första morgoncigaretten i oändlighet i ett desperat försök att få några minuter till att gå. Det känns lättare så.
Men allt det här har ingen betydelse i längden, tanken skrämmer vettet ur mig; en till registreras i självmordsstatistiken, bara en till i mängden. En droppe vatten i glaset. En vissnen blomma i vasen.
Försöker desperat hitta något att stå på, men mina tankar är ämnade för att halkas på. Det verkar som det är min mening att falla. Det betyder ändå ingenting i längden. Inte ett dyft. Tårarna betyder ingenting när de rinner nedför kinden. Vad har man kvar när allt man var är ett minne?