Nästintill orubbad av samhället... Mina försök att stanna bryts & jag snavar och ramlar, famlar efter andan då jag stammar & bryter samman! Hamnar i tankar som gör mig förbannad, ledsen & vilsen aningen rammad & naturligtvis bär insidan alla minnen För hur jag än flyter så slutar jag ändå alltid strandad med en klagande ton på allting som är så "standard" Jag vart haffad & straffad för något som alla älskade ni satt "paffa" för jag inte kunde skaffa en "frälsare" Jag satt ensam, väntades men ingen kom & hälsade allt vi hade gemensamt återfanns i form av ett redskap Får en chans, tänder det sista & ger mig av omedelbart Dansar i känslan mellan land & hav, mellan kärlek & hat Reser genom landskap och njuter av mitt damsällskap Jag tar ett par bloss till och äntligen är allting normalt Kristalliserade blomknoppar smulas var dag självklart Disskriminerad av ovetande tjocksmockar i långa rockar fina skor & djupa fickor som inte förstår vad som lockar Konstruktiv kritik tack!... Och ta gärna ut rader som är knas eller bra etc... ni kan det här nu :P