Blodet droppar och skapar en röd tråd genom texten
Jag sitter uppkrupen i ett fönster, det är trångt, ganska mysigt.
Men tanken på att vi fick plats båda två nyss gör att jag fryser.
Kan ingen dämpa tempot? Det blåser en isande vind genom rummet
Det är inte bara tid som försvunnit, hur många varv har visaren hunnit?
Tick, tack…
Tack för vadå? Det som är kvar? Jag är rädd att förlora minnen.
Tickandet skär genom tystnaden, visarna borrar sig in i skinnet.
Det svider när blodet droppar & skapar en röd tråd genom texten
Hur kunde jag undgå att märka hur allt krympte de åren ja växte
Då… jag vet inte när… då verkade omgivningen så jävla stor
Jag tänkte att jag skulle växa, men man blir mindre än man tror
För plötsligt har tiden gått och man har nått upp på det där berget
Som är en klippa nu men brukade vara toppen av hela världen
Jag saknar självklarheten i allt då,när man inte funderade så mkt
Och jag hatar mänsklighetens oförmåga numera att vara lycklig
Jag öppnar fönstret & känner den svala nattluften runt mina ben
Tänk att samma luft andas de som inte har lust att finnas mer
Jag har egentligen inget mer… att säga, än att det de inte ser
Är hur energiskt stjärnorna tindrar, som att de vill något mer
Och lika vackert som allt var då, jag lovar att så kan det bli igen
Det är därför jag har slagit vad med natten;
Om nåra år ska ja sitta här igen & längta tillbaks till den här tiden.