Jag är normal (sadistisk och förlängd nu)
jag ser upp mot himlen i hopp om inspration
försöker drömma mig bort från denna knepiga situation
svårt att vara glad när hatet pulserar i mina ådror
och svårt att se fly, när man är omringad av kobror
förut drev de mig galen, begick nästan självmord
men har tillslut blivit imun mot deras giftiga ord
men de har lämnat mig hatisk, och långt från hel
bland folk är jag tyst, rädd, blyg och stel
men för mig själv, är jag social och normal
för jag är inte ensam, jag har mitt andra jag
vi för djupa diskusioner på helgerna
hur man till exempel punkterar lungor med tänderna
och hur man kidnappar barn utan att dom börjar grina
för att extraknäcka som slavhandlare till pedofilerna
Det känns som att var dag här blir svårare att le
och det känns som om man lever i väntan på att grävas ner
mitt enda nöje här på jorden är att förpesta andras tid
så därför brukar jag besöka dagis, med en köttkniv
och på sjukhus, där är det alltid en massa hålligång
brukar gå till de förlamade och skrika "SPRING JAG HAR EN BOMB"
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.
|