Vi har fyllt rummen med tårarna på bredden [Dikt] Det känns så konstigt i min strupe för dom säger att ditt hjärta slutat slå så jag försöker att väcka dig men du sover ändå. Jag kan inte längre räkna rummen i mitt hem för varje gång jag vänder mig om ser jag dig igen. Så jag tänker och undrar hur du har det i Nangijalas atmosfär och jag ser dig skymta till ibland men du är inte här. Nu sitter det en kniv i mitt hjärta där tårarna rinner ut och där inne blöder jag för jag sparar min saknad som aldrig tar slut. Och mina ögon ser himlen grumligt nu men varje gång jag ser en stjärna lysa så tänker jag att det är du. Sen jag har fyllt alla rummen med tårarna på bredden vill jag aldrig mer höra dom sista andetagen tystas ner för nu vet jag hur man töms när stjärnorna på himmelen blir fler. Men lyft mina armar och få mig att förstå att man kan inte leva när hjärtat väl slutat slå. När jag mår dåligt vill jag vara hos dig och vila ut för jag önskar du reser dig upp fast ditt liv är slut.