Namnlös
*(snabbt skriven, inte så mycket fokus på rimmen, mer på känslan.)
Jag trodde allt var bra men fan va fel man kan ha
Att allt ska va som när man åkte är för mycket att anta
Fick ett trevande svar att allt dör bara är en levande lag
Så jag höll tillbaks mina tårar och inuti stelnade jag
ska inte tro du överlever, det är liemannens jantelag
03.31 satt jag med dig när du tog dina sista andetag
Den enda jag älskar ligger under jorden (sanna dessa orden)
Blev akut sjuk jag försökte rädda dig men du dog sen
Liten tröst att veta att jag gjorde allt som fanns att göra
Så nu inväntar jag dagen då vi båda är döda (livet är en börda)
Snart ett år har gått och jag lever fortfarande med saknad
Önskar varje dag att det är en mardröm och att jag ska vakna
Men det är samma skit, trösta genom att rulla skunken…
som får sjunka i mina lungor och bara invänta lugna stunden
har delvis dött inombords och mitt liv har blivit destruktivt
hur ska det sluta? Det vet jag inte, men nu är allt kefft och skit
Den enda jag älskar ligger under jorden (sanna dessa orden)
Blev akut sjuk jag försökte rädda dig men du dog sen
Liten tröst att veta att jag gjorde allt som fanns att göra
Så nu inväntar jag dagen då vi båda är döda (livet är en börda)