Luttrad
Bevakad av stilla bevakande blickar som letar skiftningar, förändringar,
Någonting som skapar rullians i min paranoias betvingande fingrar.
Jag slingrar mig stilla förbi och sänker min blick i klaustrofobi,
Försöker förbli osedd men är beredd på att bli sedd av alla
och att falla handlöst i allas kalla blickfång, vilket jag aldrig skulle palla.
Sociofobiska tankar pulveriserar alla logiska länkar till närhet.
Min tvärhet begränsar min närhet, min möjlighet till tvåsamhet
Försvinner i ett hånande men självuppfyllt svek utan att tveka.
Jag frågar aldrig mig själv mer utan vänder mina frågor till intet,
Ett lättare sätt att lämna mina bekymmer till tomheten där inne.
Så gömmer jag såren som aldrig läkte till ärr, döda hopp och begär,
Begär jag för mycket om jag bara vill bevara min ära?
Jag lämnas svarslös som en kuvad tös slagen av sin far, degenererad,
En depraverad bild av livet, degraderad till vanära nära döden,
Andlös bespottad kramphåller jag röken från den döda glöden,
Flödets pulserande längtan bort från detta pinsamma jävla öde…
Ett slöseri med liv skulle säkerligen många säga, påstå och tro sig veta,
Men vad gör man när man sitter fast i tiden och inte vet vart man skall leta?
Jag har arbetat in obearbetade mönster till min världsbild,
Passiv aggressivitet och apati döljer en vild vilja som inte hittar fram.
Ett väsen som böjer sitt inre i skam, finns inga band, ingenting,
Endast ett nånting som rör sig i mörkret av livets kallaste gränsland.
Sätt mig i brand och låt mig få brinna, få hinna ifatt i tid en gång
Och famna livet innan jag börjar försvinna. Förtvina. Förlösas. Förfina. Ej finnas.
Era blickar får mig att flacka, lacka ur och backa tillbaka till då,
Gårdagens medvetenhet om tomhetens ofrånkomliga vrå.
Ett tillstånd i minimalaste levnad, en trevnad som aldrig fanns
Utan sken med sin frånvaro, sen, nu och då.
Jag spyr på mig själv genom att uppleva närvaron av dig,
Att känna mig som en del av det som aldrig finns just då.
Jag ger dig orden som speglar ackordens disharmoni,
döljer min blick när jag obemärkt svischar förbi, förblir förbisedd, fri …
Så som du ljuger för dig själv ljuger du också för dina barn.
|