ganska - Förr som nu, det tar inte slut. Fan livet rullar vidare i denna oändliga distress. och varför ska det vara legitimt att jag är din rest? för det är så jag känner mig, som kvarlämnad skit. och hur ska det sluta nu? när jag har ältat mitt liv. frågorna är många och svaren är som vanligt få. varför åt jag denna kycklingen som var skapligt rå? allt detta och mycket mer har förstört min äckliga själ. personerna i mitt huvud utspelar jävligt mäktiga gräl. och när? ja säg när, ska det bli jag som får leva i lyckan? varför? ja säg varför, är det jag som får vela i fyrkant? (som vanligt, som alltid och som då) jag försöker gå vidare, men vinden stoppar mig. i livets långa lopp så kommer ingen klocka mig. ref. livet utspelas som geomatriska figurer som en inspärrad fågel vill jag lyfta i buren. men aldrig (ser det ut som) kommer jag få bli fri från buren. och varför är det ni, som lever med turen? Work in progress som alltid så uppskattas seriös kritik och motivering, men alla som tar sig tiden att skriva något alls blir uppskattade!