ganska - Mänsklighetens oförståelse och intolerans

ganska - Mänsklighetens oförståelse och intolerans


nu när rosorna faller ner sakta från denna himmel
så ska ni nu allt lyssna på mig och mitt vimmel.
när tågen passerar förbi, passerar mitt liv i revy.
ingenting stämmer, ingenting passar på min meny.
men livet rullar vidare, i människors sorgsna ovishet.
en smart jävla minare, stoppar mitt liv i denna likhet.
likheten med allt och alla, men ändå med ingen och någon.
likbleker min hud, för att folk ska se min egen sårbarhet.
det går inte att beskriva med ord, läskigt men så var det.
min sorgsna blick borde vara tydligare än en hundvalpsögon.
och jag blir fan behandlad kyligare än en kundvagns örngott.
att beskriva denna ensamhet och detta utanförskap är omöjligt.
mot denna sorgsna sorg stirrar jag försiktigt, är det möjligt?
att ta sig levande ur all denna skit och fortsätta existera
jag står med micken i handen och fortsätter fan att leverera
mina sorgsna ensamma texter om ensamheternas ensamhetsfurste
och allt detta säger jag för att jag är äkta en sann, smuttshets gud.


med en sorgsen blick stirrar han framåt
även fast hela världen verkar gå bakåt.
med gråten i halsen och pennan på pappret.
sitter han tyst, och hör regnets smatter.
fortsätter att leverera, och struntar i allt.
håller huvudet högt och fortsätter ta det kallt.


ja skiten fortsätter komma, vart fan ska jag ta vägen?
jag är den sorgsna av dom sorgsna så lyssna på sägnen.
om dom små vilsna själarna i denna maniska värld.
med penna och papper brygger jag i mina hatiska kärl.
livet passerar i revy och ingen jävel bryr sig om det.
jag marcherar tyst och varken du eller jag verkar höra mer.
att skriva verkar vara det enda sättet att få folk att höra.
ändå så gör jag allt annat som står i min makt, vad kan man göra?
för att folk ska förstår hur sakta allting egentligen går.
hiphopen går utför med blingbling, mänskligheten mår som den mår.
försöker att få ett slut, försöker att få bekräftelse
ändå så passerar jag tyst på gatorna utan en betraktelse
från människor som vandrar, tysta och lyckosamt ovetande
varför ja säg varför, ska det vara jag som är den felande?
och nu så fortsätter allting precis som det alltid har varit
och jag förstår, ja det gör jag, om ni upplever mig som tjatig.


med en sorgsen blick stirrar han framåt
även fast hela världen verkar gå bakåt.
med gråten i halsen och pennan på pappret.
sitter han tyst, och hör regnets smatter.
fortsätter att leverera, och struntar i allt.
håller huvudet högt och fortsätter ta det kallt.


med en sorgsen blick stirrar han framåt
även fast hela världen verkar gå bakåt.
med gråten i halsen och pennan på pappret.
sitter han tyst, och hör regnets smatter.
fortsätter att leverera, och struntar i allt.
håller huvudet högt och fortsätter ta det kallt.

Seriös kritik uppskattas på allting från rim till innehål, om det är någonting som ni inte förstår i texten och undrar över så är det bara att fråga så svarar jag!

Tack på förhand!