Något att dö för. (novelltext)
Bered er, mina läsare, ty här är en hel historia med rim.
Och det, mina kära vänner är något att dö till..
Och nej, det var inget hot, utan kanske snarare en önskan.
Att någon gång, till en rimmande viskning få bli ett med sina drömmar.
Det börjar med en liten flicka, hon är glad, för ute faller snö.
Missuppfatta inte detta, hon är inte glad för att någon skall dö.
Hon står vid sitt eget fönster och tittar nyfiket ut på världen.
Alla små dansande flingor gör det svårt att dölja glädjen.
På lätta fötter skuttar hon genast ner till sin mamma,
och ber och bönar om att få gå ut med detsamma.
Mamman böjer sig ner och tar ut ett bröd ur den varma ugnen.
- Det skulle du vilja va? hon ler och pussar flickan på munnen.
Flickan skrattar till och torkar bort mammas baciller med tröjärmen.
Hon hoppar av iver nu, hennes kinder är röda av värmen.
- Om man ska leka ute hela dan är frukost faktiskt ett måste!
Sånt bröd kan man dö för.. fortsätter mamman och sveper in doften.
Vi lämnar familjen lycklig där, i sin lägenhet på andra våningen.
Och går vidare till ett annat hem, vi ser dem igen så småningom.
I ett hus mitt emot bor en jämnårig tjej, också hon vill ut i snön.
Skyll inte på flickornas lek, ty han som skall dö är dödsdömd.
Hon ropar till sin pappa att hon inte vet var stövlarna är.
Han kommer ut med dom i handen, dom är röda som rönnbär.
När de båda flickorna är klara och har fått på sig ytterkläder,
går de samtidigt ut för att leka, lyckliga över vädret.
- Jag vet vad vi kan göra! ropar den ena flickan.
Hon har röda vantar på sig, hennes ögon glittrar.
- Ser du trappan där borta? Där blir det mörkt sen ska du tro!
Men vi kan lysa upp den med en egen snöiglo.
Förtjusta börjar de bygga sitt konstverk mitt i trappan,
så att så många som möjligt kan ta del av det vackra.
- Nu är det bara ljus som saknas, det kan vi hämta hos mamma!
Säger den ena flickan och stryker en hårlock från pannan.
Luften är frisk och kylig, den gamle är pigg, nästan ung igen..
Så gammal är han inte, och visst har han planer för framtiden.
Imorgon ska han ringa Carolin, det skulle han gjort för länge sen.
Att åren har gått ska inte få hindra dem från att träffas igen..
Han svänger höger och ska ta trappan ner mot butiken.
Brukar bara köpa en tidning, men idag blir det kaffe och hela skiten..
Här skulle vi kunna stanna medans alla är lyckliga och glada.
Pausa, men tiden kan inte stå still för alltid ens i en saga.
Jag väljer att fortsätta, och också att inte skylla på någon alls.
För det som skall hända händer och människor har ingen makt.
I efterhand hann han önska att han hade tittat ner.
Men han känner området så väl och kan varenda trappsteg..
Han snubblar på en snöiglo och faller handlöst ned på gruset.
Hans isande skrik når aldrig in till värmen i huset.
Två små flickor har hämtat ljus till en iglo, de är glada och skrattar.
De vet inte om att det ligger en livlös man nedanför trappan.