Kepish-Bara Jag (nu blir jag kall)
Shit va längesen jag la upp nåt här..haha..ajja here it goes..
Mörkret lägger sig, jag försöker stå kvar och le.
Fönstret till ögon immar sig, allt mer och mer.
Smärtan sprider sig men jag verkar ändå trevlig.
Eller? Jag löper ju vidare som en mening.
Ute blir det kyligt, men jag värms av mina vantar.
Precis som andra. Men ingen ser till att jag inte halkar.
Ingen stöd av en arm, en hand eller en värmande kram.
Sårad förut, sårad nu, men intalar mig själv att jag kan..
Klara mig själv, jag fryser in mig med vädret.
Fryser känslor isolerade ifrån omvärlden.
Nu ska jag inte känna mer, nu är jag odödlig.
I spelet ska jag inte vara med, inte ens på övning.
Jag är trött på att såras, trött på ensamhet.
Därför ska jag sluta bry mig om ordet "kärlek".
Därför ska jag hindra känslor att tala klart.
Dom sårar & försvinner ändå, och där står Bara Jag.
Nu blir jag kall, kall som vinterkylan.
Nu blir jag fri, fri från er,redo att flyga.
Nu blir jag kall, stänger ute värme, stänger min dörr.
Nu blir jag allt, som jag inte varit förr.
Drar upp dragkedjan på jackan och stoppar händerna i fickan.
Tänker på det mönster jag bryter som då ränder blir till prickar.
Lägger ner för mycket tankar, men nu är de nedfrysta.
Inte ens värt att lyssna, så nu får känslor bli mer tysta.
Vandrar vidare, ser till att jag bara trampar på grus.
Vill inte falla dit på tankar om att det nu är slut.
Det knastrar under skorna, isen splittras sönder.
Den slår sig fri för att det skriker från marken under.
Den vill inte glida med andra isblock längst vägen.
Rädd för att smälta ut och bli till en vattendroppe själv sen.
Därför jag är så rädd att flyta samman kanaler.
Vi fryser & smälter ändå, så jag är hellre en sockerbit i havet.
Knyter extra hårt runt halsen för att testa mina gränser.
Vill dra åt hårdare men hamnar på tankar om mina vänner...
Jag blåser ut och små moln bildas av inre värme.
Jag slutar blåsa slutar andas, rädd för värmen... Inget händer.