Omen22 - Soldat Sonat Saktar in.. Stannar av Och känner hela min existens upplevas i ett andetag slappnar av, andas ut och vilar min blick på himlavalvet Håller armen mot magen och torkar min kind med den fria handen Staplar, ramlar omkull och kvider av smärtan från livet men biter ihop och knyter tygstycket hårdare kring mig Granateld.. heh. Kunde lika gärna varit jag som tryckte av den Och lämnat nån annan att förblöda på andra sidan skyttegraven Som soldat blir man hatad av vissa och ärad av andra.. När jag helst utav allt bara vill bli älskad av alla! Nu glöms jag bort som en simpel soldat i ett stort förband, som dött för sitt fosterland och skiljt barn från sin moders famn! Men men. Vad kan vänta när man skickas till frontlinjen I ett krig där båda har rätt och den andra fel, där inte NÅN vinner Hursomhelst förlorar jag. Blir skickad att döda eller falla i strid Tvingas att sakna allt hemma, hata och kämpa och BEHANDLAS SOM SKIT! Det hugger i midjan. Jag spottar och kräks blod. Fan.. att tjänstgöra är att skickas till självmord. Undrar hur de har det där hemma? Hoppas de vet att jag tänker på dem Hoppas jag bevaras i minnen, men mest av allt blir förlåten för att jag inte kom hem, som jag lovade Men det är svårt nu när livet bokstavligen rinner ifrån mig Man lär sig tro på själen när man lever med döden som vana Det ger en hopp, som.. ungefär.. "det är ingen fara" Man får en andra chans, det är en rätt tröstande tanke När man omges av döda kamrater och förblöder på marken Hostar, det krampade i magen förut, men nu har det stillat Smärtan från hålet i midjan har börjar försvinna slappnar av, andas ut och vilar min blick på himlavalvet Lättar trycket mot magen och gräver i fickan med den fria handen Solen värmer, det blåser lätt och jag sluter mina ögon Jag kan lika gärna tända en ciggarett och njuta av döden...