Min barndom hänger i ett snöre. ["dikt"]

Min barndom hänger i ett snöre. ["dikt"]

Jag testar här en lite annorlunda berättarform och skrivsätt. Jag har verkligen ingen lust att diskutera något annat än just berättarformen och skrivsättet och hur jag kan förbättra det, så snälla bespara mig andra kommentarer, eller skicka dom i meddelande/gästboksinlägg i så fall. (ber om ursäkt för eventuellt konstiga radbrytningar, det är för att göra det lättare för mig när jag läser det högt.)

Min barndom hänger i ett snöre.

När jag var liten bodde jag i ett tvåvånings radhus i Småland.
Det var på den tiden då vinter var vinter och sommar var sommar.
Det var på den tiden julen inte var en sprucken illusion av en lycklig tid.
Det var på den tiden då sommarlov inte var sommarjobb.

Min klocka gick alltid efter solen.
Och när det var mörkt brukade jag komma hem.
På sommaren blev det inte riktigt mörkt, men jag var tvungen att komma hem.
På natten, när jag skulle gå och lägga mig gick jag upp för trapporna till mitt rum,
Sen knöt jag ett snöre runt min fotled.
Snöret hängde jag ut genom fönstret bredvid sängen som alltid var öppet,
För när jag var liten, så var sommarnätterna alltid varma.
I änden av snöret knöt jag fast en bit aluminiumfolie.
Sen la jag huvudet på kudden, tills den blev varm.
Då vände jag på kudden, så den blev kall.
Tills den blev varm, och då vände jag igen.
Till slut somnade jag, djupt.
Tills någon ryckte i snöret.

Det var mina vänner som ryckte i snöret och väckte mig.
Ljuset från deras ficklampor reflekterades i aluminiumfoliet.
Jag klädde på mig snabbt och klättrade ut genom badrumsfönstret,
Ner till taket nedanför och hoppade ner på gräsmattan på framsidan av huset.
Vi brukade gå till ett utomhusbad och leka äventyrsdykare under de svarta plastdukarna.
Nakna.
Och en gång förstod en av oss inte att man inte ska åka i vattenrutchkana naken, utan vatten.
En av oss kunde inte sitta ordentligt på mycket länge.

Vi brukade gå till ett nerstängt industriområde och leka hemliga kung fu spioner.
Och det var alltid någon som såg något konstigt i något fönster som gjorde att någon skrek.
Vilket gjorde att ALLA fick, panik och sprang snabbare än benen kunde ta oss.
Och vi skrattade oss alltid dubbelvikta när vi kommit i trygghet, vid en upplyst väg.

Efter en hel natts lek med slagna knän och uppskrapade händer gick vi sen hem.
Varenda en av oss till sig själv uppför stuprännor, tak och badrumsfönster.
och hann inte ens vända på kudden innan sömnen tog över.
När jag var liten hade vi sommarlov, inte sommarjobb.
När jag var liten knöt jag ett snöre runt min fotled.

Nu är jag vuxen och vill ibland knyta ett snöre runt min fotled.
Men aluminiumfoliet når inte ända ner från betonghusets åttonde våning.
Även om den gjorde det, vem skulle dra i det snöret?
Det fladdrar omkring i vinden istället
medan ljuset från gatlyktorna reflekteras i det,
och jag minns ett rastlöst barn, som bara ville ha sommarlov.