Joto - Spring med dina snörade skor

Joto - Spring med dina snörade skor

här får ni på whoa läsa en lite mer bearbetad text som jag tagit lite tid på mig att skriva :) Njut gärna...


Plinge-linge-ling...

Väckarklockan väcker mig lugnt med sitt milda klingande...
Den är halv fem.. Då var det dags för ännu en timma springande..
Denna joggingtur som jag regelbuntet tar, näst intill varje dag.
(Kommer oftast hem slut för att kunna somna till mina andetag...)
Så jag drar på mig dom, mina något utslitna men ändå älskade
snörskor.. Längtandes efter vårens doftande smörblommor..
Jag öppnar entréporten... Solen är uppe mycket tidigt idag!
Men temperaturen står fortfarande i botten som en vinterdag...
Men så ger jag mig iväg... Pulsen ökar och jag stönar fruset,
fast det är det värt om man ska kunna somna till det sköna ruset
utav utmattning... Men jag hitills så längtar jag bara ännu...
Jag har ju trots allt bara börjat springa.. Det är en hel timma kvar..
Energin rinner av... Ögonen tindrar av tårar, kylan tinar snart...
Förvånat så ser jag en gestalt där framme.. En fransyska?
Icke sa nicke... Den som va ute å sprang va den lilla grannflickan..
Så vi stannar till, vi ler mot varandra och börjar sedan småprata...
Och som tur e så stör vi ingen här i mitten av gågatan...

Hon kollar förundrat på mina skor...

"Herregud... Är det inte dags att köpa nya skor snart?"
-Inget är bättre än mina skor som ja köpte förr i Horndal!
Då blev det solklart! Granntösen börjar springa och stöter på mig..
Kan bara betyda en sak...Den här flickan hon stöter på mig...
Men att förolämpa mina skor så! Där går liksom gränsen...
Så jag sa adjö och vinkade... Hon tog höger å ja gick åt vänster...
Jag tröstade skorna med att jogga lätt, som dom längtat efter..
Plötsligt så lossnade det ena skosnöret och jag började tänka efter!

Jag avslutar min joggingtur förtvivlad...

Jag öppnar min dörr, stiger in och tar fram tråd och synål...
Att skorna skulle hålla ett år till va ju mitt mål från nyår..
Jag kommer inte somna om... För jag måste vårda om
mina skor som jag måste fixa snöret på.. och med många trådar på
så syr jag ihop våra band igen, nu kan man springa igen!
För att mista min skor vore ju ungefär som att mista en vän...
För speciellt när man inte har vänner från tiden på skolan...
Så blir man ganska lätt så pass psykad att börjar lita på skorna!
Man måste fly från faror... Behålla värmen bland tårna..
Man delar allt med sina sulor.. Allt från vänner till tårar...
Och om man måste springa så bara springer man..
Och med hjälp utav dom kära skornas hjälp så vinner man...

Så låt dina skor vara förevigt ankrade vid dina fötter!


älska eller hata... kommentera och kritisera...


puss // Joto