Uppgång & fall [Dikt] Du lärde mitt hjärta hur fort det kan slå då min puls slog ett hål i min järnridå Då stjärnorna tändes önskade jag att det gick att förklara hur det kändes när jag mötte din blick Jag vet att det inte kan bli du och jag Åtminstone inte på ett ganska bra tag Men jag kan inte bara låtsas som om inget hänt så jag öppnar sakta dörren till mitt hjärtas hus på glänt Jag står på min tröskel och håller din hand men du rinner ur den likt timglasets sand Du åker ifrån mig med enkel biljett från den plats där mina tårar duggar tätt Du lever kvar i mitt minne sen den magiska kvällen Jag har bilder på dig i mina mörka gömställen Du ska veta att jag saknar dig så mycket som det går då du tog mig upp till höjder som jag ensam inte når Som en dansös i en skadad piruett skildes vi åt som en splittrad duett Trots att du inte riktigt ser vad jag har så finns du med i varje andetag jag tar