Tommys poesi
Själen kändes som en dörrmatta som legat i huset i flera år. Folk hade stampat på den och bara gått förbi utan att tänka en tanke på konsekvenserna. Specielt den där varelsen med långt brunt hår, hon som bara kom och gick och aldrig ägnade ens en sekund till att tänka över hennes handlingar emot de andra i huset eller inte minst dörrmattan. En regning onsdags eftermiddag då åskan hade satt eld på träd och gjort fatal skada på diverse byggnader kom hon hem gråtandes med en ferbrig trött blick. Kängorna slängdes av med gyttja och gägga på dörrmattan. Mattan skrek i förtvivelse att flickan inte skulle behandla honom på de där viset, men hon sprang gråtandes upp för trappan oberörd av allt vad hennes omgivinings ljud hade att förtälla henne. Hon slängde sig på sängen och skrek och grät i flera timmar utan uppehåll för hennes bror desperata försök att tala med henne. Ingenting i världen kunde få henne att sluta fälla tårar. Allt ljus i världen kunde inte ens få henne att ändra sitt tänkande, utan hon levde i sin egen värld där saker var på hennes vis och bara hennes egen existens var av betydelse.