Wilen - När När vi ser på oss själva, ser att slutet är nära Inte för att vi är gamla, för att vi skjuter oss själva När allt som vi har kvar är obesvarad kärlek Och när enbart svart är alla rosenbladens färger När all vänskap brinner och en stjärnklar himmel Endas ses som en otroligt fin kväll att dö på När vi vänder & vrider på världen & livet För att se att varje kväll är en fin kväll att dö på Hur många gånger vi än får färgerna rätt i rubikskuben Så käns ett liv utan död & självmord helt uteslutet När vi fyller pennan med blod käns texten pytteliten När vi inte ens ser oss själva som lyricister När molnen omfamnar gräset & vulkaner sprutar magma Tar vi ett sista djupt andetag, för att sedan sluta andas När man hela tiden bara trampar på i samma spår & man ser sanningen, men allt är fel, vart har vi hamnat då? Lite ojämna rader, men fick inte till det bättre. Skulle vara kul om nån sa något, hejs.