Crew - Korta, stora texter. (48 rader)

Crew - Korta, stora texter. (48 rader)

Skriver så mycket jag måste, får lov att uthärda skrivkramp
Jag behöver mina ord då själens istapp är så jävla slitstark
Påminner mig själv om vad jag har kvar när allting går nerförs
När droppen till havet slutar i en lerpöl, tveklöst stendöd
De hör livet till, dessa gråtande frågor och tröstande svar
Men jag förmår ingenting mot svårare plågor följande dag
När det känns förfärligt känns det förfärligt även att inte brista ut i gråt. Jag vill felaktigt säga, detta är inget du förstår



Ibland brister jag ut i gråt när jag bevittnar vårdnadstvister
Mig slet ju ingen i...
Men jag finner frid, när jag tänker på kärlekens överskott
Fanns alltid ögon på mig, om så under stängda ögonlock
Vanlig ljuvlig barndom, enda skillnaden var
Att jag lekte mamma, hennes väninna och barn
Lekte hela dagen, sen sov jag på natten
Och efter en lång resa kom pappa till oss... På en kopp kaffe
Var alltså mammas, ingen annans, men jag klandrar inte pappa
Det finns inget mer att nämna om allting som har fattats



Fan att sanningen sparas så man blir handlingsförlamad
Bara för att allting skall vara så som det alltid har varit
Har ni samma sak mellan benen ringer inga kyrkklockor
Däremot får brudar sluta som usla förbrukade skyltdockor
Ryssarna väntar vid gränsen, forma hjärtat som Pentagon
Eller tänk till och lyssna på vad jag säger, som Enchelon
Ny tid, ny fred. Klart det rimmar illa även i lilla Finland
Men tider förändras fastän det är svårt att finna skillnad
Läget i världen är inte som det var under vinterkriget
Kyrkan bestämer inte längre vem som får rum i himmelriket
Impregnerade traditioner kväver nya berättigade friheter
Men länge till kan vi inte hindras av våra egna ättriga skitseder
Vem är egentligen den frie och vem är den inlåste
Ni skulle inte behöva göra någonting så fort det blir tillåtet



Regnet öser ner med sin egendomliga charm
Jag myser så hårt att jag har svårt att förstå att det är sant
Sitter en meter ifrån den öppna dörren
och betraktar hur vackert det är detta dåliga väder
Jag har på mig torra kläder, är inte påväg någonstans, behöver ingenstans att ta vägen
Regnet finns här och nu när det faller i vågor en meter ifrån mig
Lyckas uppskatta dropparna åtminstone en gång i året



Även om först jag stannade tiden och betraktade livet
Skulle jag nu ändå ta ett snedsteg vart jag än kliver
Om jag tog det stelbent
Dans efter främmande pipor är för mig trångsynthet i 3D
Sitter ändå själv här och njuter av era verk
Så skönt när inte ens dom som suger kan ge mig värk
Utan att hitta känsla i orden kan jag tro på det du skriver
Mitt liv är en dans på taggiga rosenbuskar oavsett musiken



Gårdagens glans är skam nu.
Idiotins följd är höljd i dunkel. Borstar samvetet, sköljer munnen.
Min spyhink blir den mest otursamma önskebrunnen.
Om ändå gårdagens allt försvann nu.