Mittemot mig
storhetsvansinne fast jag känner mig minst på jorden
stor i orden men dem kommer alltid ut som mummel
Självförtroendet på topp under framförandet framför spegeln
men när jag ser på mig själv genom nån annan så faller jag samman
ingen annan kan klandra på andra som jag kan
mitt i en tillstånd där mitt håll alltid står i mitten
försöker förgöra centreringen och ställer mig alltid på sidan om allting
magiskt lycklig bakom ett tragiskt utryck
så jävla äkta att jag blir falsk
vet inte ens vad som är sant
så jag står och letar spår på min kant
allting känns bekant men ändå som om det aldrig ens fanns
tänk om jag bara är nån annans sjuka fantasi
i en oändlig parodi
the truman show där är vi!
~~~War, Hate & Confusion~~~
|