I det likgiltiga skenet från en blekfet måne!
I det likgiltiga skenet från en blekfet måne!
Det gick åt helvete, med dragspelsmusiken som sig bör.
Jag som bara ville hjälpa en kompis hör nu fotsteg i trappan, anar redan hur blydaggen faller mot min nacke, hur min medvetslösa kropp rullas in i mottelts fejkat klassiska wiltonmatta för att sedan avfärdas som den obetydliga sopa jag är.
Mitt lilla sång och dansnummer är över.
Nu väntar falluckan.
Månen, som varit min enda publig, sveper med majestätiskt ointresse mörkret tätare omring sig och sittar bort.
Ridån går ner, adieu.