En parad med oändliga charader [dikt]
bygger upp en parad med oändliga scharader
med en fasad som alltid rasar efter ombytta roller
och jag befarar att ett misstag gör jag vid varje nytt klockslag
så jag bevarar så mycket jag kan från varje dag
den onda andens andetag tog tag i mig i form av, ett torrt rökhav
en vånda, omfamnade och stängde in mitt jag i ett slott
spottade ner på mig tills jag var blöt av synder
förfrös av en lös identitet vars mållöshet lös igenom
och flykten från en betydelselös framtid blev en hel framtid
flämtandes över alla misslyckade manövrar gömd i ett omvält tält
där jag skräms av ljudet från ett ångvält som kommit för att hämta mig
ett tåg som tågar iväg mot en okänd del av en orörd värld
en förfärlig härlig färd som bär av genom himmel och hav
försökte dränka sorgerna men fan dem flöt, till melodin från en sorglig flöjt
regnet av tårar sårar solen som håvar tillbaka sina strålar
i väntan på att vi dårar ska finna oss själva utan att skåla
och utan att måla upp ett fattigt sken att bleka oss i under månen
nu får det vara slut på självömkan och önskan om en lycklig ström av ömhet
slut på det maniska sökandet av en ökande fruktbarhet i tomma öken
och slut på jakten efter förhöjd nöjdhet i det förföljda träsket
slutspelet där sitt alter ego står på altaret med det forna ordet som försvann i samband med samlevnad till varann
~~~War, Hate & Confusion~~~
|