du är föralltid en tumör i mitt söderrrivna hjärta

du är föralltid en tumör i mitt söderrrivna hjärta


du är för alltid en tumör i mitt söderrivna hjärta
har ett humör som utgör min överdrivna smärta
jag vill älska dig, tills du gråter
minns nu åter hur du lämna mig
man väntar sig inte att det är vidare värst pinsamt
att man blir lätt tillsatt!
allt tal om kärlek är jämt skitsnack
seriöst och ärligt som en hjärtinfarkt
vad är fulländat? och vad är att undsättas?
och när finns allt? kan känlsan bli utpräglad?
utlämnad med min ärrade kropp
ändrades nåt, led länge men äslakde kort
var samma person mot dig som du var mot mig och lämnades bort

nu står vi här, håll mig kär
vi låtsas vara det bästa av vänner
och slå ihjäl vår misär
sträcka oss efter vars händer för att hålla ihop
allt litet blir stort men slits sönder tids nog
följer min bot och blir patetisk och tillgjord

hon säger sluta ta det så fanatiskt allvarligt
percis som om hon själv inte var ansvarig
hon säger vara så pompös och dramatisk
vi var aldrig något mer är gammalmodigt och alldagligt
hon säger att vi funderar på att hitta tillbaka
jag säger att du manipulerar min saknad
kan vi studera vad vi skapat och kapitulera helt intalat
jag blir frustrerad och vår relation blir lavinartad
hon säger det är över men du kan få vara min vän
fast hon vet att vi aldrig kommer ses igen...