det sjunker..
Det sjunker i mitt huvud. Jag bär, men det är tungt.
Jag har överflöd på tankar, jag kan inte sätta punkt
Människan är skum, kan inte stava till logik.
Det enda som ni verkar fatta är ”din mamma!” och tragik.
Så ta det som en pik, för det här är fet kritik.
Ok, jag e inte bättre. Varken ball eller iskall.
Men skillnaden är den att jag vet det i alla fall.
Jag är fett medveten om att jag alltid platsar i en mall.
Och just därför platsar alla mina hästar i mitt stall.
Jag iakttar beteenden, studerar i min själ.
Jag har tjugoåtta seenden, jag använder dom väl.
Men det är klart man börjar undra, har vi nån poäng?
Är vi ändå något mer än likviderande och beng?
Men meningen med livet, den driver inte mig.
Nä, konsten är att leva och att lyckliggöra sig.
Och ser man allting ljust så är livet helt okej.
Jag solar mig på toppen, älskar att va jag.
Det varar nån sekund, nåt ynka andetag.
Sen är dom där och sliter, dom rycker i ens kropp.
Och bara kort därefter, så sabbar dom ens topp.
Dom kastar dig mot botten, dom blänger med förtret.
Man grubblar och man gråter över sin naivitet.
Men när man ligger blottad, hatar allt som går
Då kommer dom tillbaka, som nån fucking fredskår
Dom langar ner ett rep och man klättrar tacksamt upp
Men när man nått till kanten repeterar dom sin kupp.
Säg mig när ska solen lysa mer än bara nån sekund?
Och säg när ska jag våga blunda, släppa taget för en stund?
(En del ändringar kommer nog senare att ske i texten)