Jag ser livet från månen [Dikt]
Du vet att jag är för rädd för att älska själva livet och du vet att jag slutat ta det självklara för givet. Jag knyter näven och lägger den mot mitt bröst och slåss mot tanken att livet styrs av en inre röst. Kan du lägga läpparna mot min hud och viska högt utan ett enda ljud? Kan du värma mig med dina händer och din mun för jag kommer snart att falla här för isen är för tunn.
Jag försöker hålla hårt om nåt som inte finns men jag vill så gärna äga dig ändå och kan du inte komma närmre så jag kan föreställa mig hur det känns att vara två. Jag vill så gärna veta hur världen hänger samman och jag vill veta om det finns en mening att finnas kvar.
Du vet, jag gick vilse längs vägen och jag bär på en dröm om en ny väg som leder mig hem och jag har varit borta länge nog nu så ta mig tillbaka och visa mig världen för jag vill också känna hur det är på den upprymda färden. Nu försöker jag se fastän jag är blind och i drömmarna såg du mig falla som sten när jag gick in i dimman och såg ljusets sken.
Och jag har tröttnat på randiga tröjor och mitt liv och jag tog emot med händerna sist jag föll men det gjorde ont ändå. Du vet, dagarna går upp och dagarna går ner och tankarna går upp och tankarna går ner men varför är lyckan för kort från vilket perspektiv man än ser?
Jag försöker leva men når inte fram och slås tillbaka till tankarna som skapades någonstans i din famn. Gud, jag vill så gärna att du ger mig tid för jag orkar inte stå kvar här och se min egen grav grävas bredvid. Det är väl en vanesak att leva utan långvarig lycka, men om jag får önska en sista sak innan allt är slut är det lite lycka och kärlek som varar livet ut.
fuck it...