Natten är ett öppet fönster, stilla dagar bortom vinden. Väntar tills det första bladet blommar upp på morgonkvisten.. Första tanken är att enligt nån så är jag sinnessjuk. Bemöts av mänskligt kontakt, öppnar hjärtat för mitt tidningsbud: "Från grunden är förståndet något som aldrig tagit mitt ord. Men telegrafin i min mening skapar en radio ton. För under ytan är det endast jag, och bara mitt rum, som visar intresse och låter mig tala till punkt.. Det är dess innehåll som ser mitt inre. Mentala gåvor som man har samlat på till sekelskiftet. Men att minnas det som heter minne, skapar illusionen av att tanken är ett eget hinder livet leker inte, bara nåt man spelar med har ingen roll i systemet, är bara nåt man redan är.. så vilken delad värld? för ingenting är sammanbundet även om ytan är ny så ligger det nånting gammalt under.." "Säg aldrig aldrig, följer jag en annan tanke, när jag sa aldrig två gånger i det sammanhanget? Vad är blodet till egentligen? varav metaforen är väl nåt som binder existensen? ignoransen låter Heliosens strålar lysa starkt och tar världen med en nypa knark. Se när helvetet somnar... varför läsa mellan raderna när texten är blottad? en högre makt i spelet tilldelar oss ett uppdrag till att förkunna till civila att böcker ger dig kunskap men inte din självaste tanke.. symboliskt är sinnet bara något som gränsar till vattnet.." x2 jag söker värme fram till vinterns slut.. därför förstärker jag relationen med mitt tidningsbud
Member of Coastin' Chucks