topp 60 hiphop Albums

Håller INTE med om trådskaparen och tycker det är en skitdålig lista.

Här är min topp 20 och jag har bara tagit med en skiva per artist för att få det lite mer varierat:

01. Nas - Illmatic
02. Lord Finesse & DJ Mike Smooth - Funky Technician
03. Eric B. & Rakim - Paid in Full
04. Gang Starr - Step in the Arena
05. Pete Rock & C.L. Smooth - Mecca & the Soul Brother
06. Wu-Tang Clan - Enter the Wu-Tang (36 Chambers)
07. The Notorious B.I.G. - Ready to Die
08. Mobb Deep - The Infamous
09. Raekwon - Only Built 4 Cuban Linx...
10. Diamond & the Psychotic Neurotics - Stunts, Blunts & Hip Hop
11. Boogie Down Productions - Criminal Minded
12. Black Moon - Enta da Stage
13. Showbiz & A.G. - Runaway Slave
14. Jay-Z - Reasonable Doubt
15. EPMD - Stricltly Business
16. Public Enemy - It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back
17. Quasimoto - The Unseen
18. Jeru the Damaja - The Sun Rises in the East
19. Ghostface Killah - Supreme Clientele
20. Main Source - Breaking Atoms

Så ska en lista se ut!

Kul att du gillar den!

SS2: Non Phixion? Really?

Shenn: Din lista var bra, men förbannat tråkig. Man har väl alltid någon outsider som favorit, men här var det verkligen peoples choice!

PZ

Soulable, nja, det håller jag inte med om. Men jag tror det mest ser ut så för vissa bara för att det bara är en skiva per artist. Och jag tycker att många artister har en skiva som verkligen sticker ut. Tex hade säkert Diamond D's andra skiva varit med på topp 10, samma med allt med Pete Rock... BDP's Edutainment och Show & AG's senaste.

Sen är ju alla skivor på listan riktiga mästerverk. Har flera personliga favoriter som hamnar precis utanför, kanske mest för att dom är släppta i år eller fem år tillbaka och inte har kommit upp i samma klass som dom tidigare.

hur fan kan man missa THE ROOTS?!

roots är lama... deras tidiga skivor var bra.. men fyfan va överskattade dom blivit.

fan va bäng du är suckafree

haha..

Jävligt svårt att säga vilka som är bäst, men här är min lista i bokstavsordning. Har tagit en skiva per artist och utgått efter vilka skivor som håller bäst kvalité rakt igenom.

2 Pac - All eyez on me
AZ - 9 Lives
Black Moon - Total Eclipse
Bone Thugs N Harmony - E.1999
Busta Rhymes - Genesis
Capone-N-Noreaga-The_Reunion
Cunninlynguists - Southernunderground
Fat Joe - Don Cartegena
Flipmode Squad - The Imperial
Dr Dre - The Chronic 2001
Gang Starr - The Ownerz
Immortal Technique - Revolutionary vol. 2
Jedi Mind Trick -Violence by Design
M.O.P. - To The Death
Masta Ace - A Long Hot Summer
Method Man - Tical
Mobb Deep - Hell On Earth
Nas - Illmatic
Non Phixion - The Future is_Now
Rakim - The Master
Snoop Dogg - Doggystyle
The Firm - The Album
Notorious B.I.G. - Ready To Die
The Roots - Things Fall Apart
Twista - Kamikaze
Wu Tang Clan - Forever
Xzibit - At The Speed Of Life

Det finns många andra bra artister, men många har aldrig lyckats göra ETT album som haft wow-faktorn.

Håller INTE med om trådskaparen och tycker det är en skitdålig lista.

Här är min topp 20 och jag har bara tagit med en skiva per artist för att få det lite mer varierat:

01. Nas - Illmatic
02. Lord Finesse & DJ Mike Smooth - Funky Technician
03. Eric B. & Rakim - Paid in Full
04. Gang Starr - Step in the Arena
05. Pete Rock & C.L. Smooth - Mecca & the Soul Brother
06. Wu-Tang Clan - Enter the Wu-Tang (36 Chambers)
07. The Notorious B.I.G. - Ready to Die
08. Mobb Deep - The Infamous
09. Raekwon - Only Built 4 Cuban Linx...
10. Diamond & the Psychotic Neurotics - Stunts, Blunts & Hip Hop
11. Boogie Down Productions - Criminal Minded
12. Black Moon - Enta da Stage
13. Showbiz & A.G. - Runaway Slave
14. Jay-Z - Reasonable Doubt
15. EPMD - Stricltly Business
16. Public Enemy - It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back
17. Quasimoto - The Unseen
18. Jeru the Damaja - The Sun Rises in the East
19. Ghostface Killah - Supreme Clientele
20. Main Source - Breaking Atoms



Så ska en lista se ut!

Lite diskriminering mot södern och västkusten här =P

50 cent LOL

Saknar A Tribe Called Quest & Pete Rock & C.L. Smooth. Slaughtahouse med Masta Ace hade nog också platsat.

Några av mina favoriter all time:

* Only Built For Cuban Linx..

* III: Temples of Boom

* Ready To Die

* Illmatic

* The Infamous

Sen är väl Primo's shit det jag gillar allra mest, överlägsen producent. Rza, Havoc, Pete, Dilla och Muggs är också the bomb.

Haha, samma jävla Whoa-gnäll, och avsaknad att förstå andras smak.
Jaja. Topp 60 kan väl jag också göra.

1 Dj Shadow - Endtroducing...
2 Ultramagnetic Mc's - Critical Beatdown
3 Gunshot - Patriot Games
4 OutKast - Southernplayalisticadillacmuzik
5 Raekwon - Only Built for Cuban Linx...
6 A Tribe Called Quest - The Low End Theory
7 Group Home - Livin' Proof
8 Ice Cube - The Predator
9 Jungle Brothers - Done by the Forces of Nature
10 Nas - Illmatic

11 Max Peezay - Discokommittén
12 Quasimoto - The Unseen
13 A Tribe Called Quest - Midnight Marauders
14 Public Enemy - Yo! Bumrush the Show
15 OC - Word... Life
16 Blahzay Blahzay - Blah Blah Blah
17 Hijack - The Horns of Jericho
18 Ol' Dirty Bastard - Return to the 36 Chambers
19 Mobb Deep - The Infamous
20 Kurious - A Constipated Monkey
21 Genius - Liquid Swords
22 Alkaholiks - Coast II Coast
23 Lord Finesse - Return of the Funky Man
24 Black Moon - Enta da Stage
25 Dj Shadow - The Private Press
26 Thug Life - Volume 1
27 London Posse - Gangster Cronicle
28 Snoop - Doggystyle
29 Slick Rick - The Great Adventures of Slick Rick
30 Erik B & Rakim - Follow the Leader
31 KRS - Return of the Boombap
32 AZ - Doe or Die
33 KMD -Black Bastards
34 Diamond D - Stunts, Blunts & Hip Hop
35 The Notorious Big - Ready to Die
36 Schoolly D - Schoolly D
37 Run DMC - Tougher Than Leather
38 Sherlock - Made to Measure
39 Ghostface - Supreme Clientele
40 Jeru the Damaja - The Sun Rises in the East
41 Show & AG - Goodfellas
42 Ultramagnetic Mc's - The Four Horsemen
43 Run DMC - Run DMC
44 Erik B & Rakim - Don't Sweat the Technique
45 Pete Rock & CL Smooth - The Main Ingredient
46 LL - B.A.D.
47 Gangstarr - Daily Operation
48 Chino XL - Here to Save You All
49 Above the Law - Livin' Like Hustlers
50 Cenobites - Cenobites
51 The Roots - Illadelph Halflife
52 Unkle - Psyence Fiction
53 Nice & Smooth - Nice & Smooth
54 Goodie Mob - Soul Food
55 Dj Vadim - USSR Live from the Other Side
56 Eazy E - It's On
57 Company Flow - Funcrusher Plus
58 Organized Confusion - Stress: The Extinction Agenda
59 Mos Def - Black on Both Sides
60 Spice 1 - 187 He Wrote

Bidrar med lite skön, ytterligare oförståelse för andras smak: Jag har spelat discokommitén hur många gånger som helst och älskar den, men hajar inte hur man får det till ett hiphopalbum?

På samma sätt som man kan lyssna på Public Enemy och kalla det rock n' roll.
Gutfeeling antar jag. Det, och avsaknaden av att kategorisera musik.

Anade att någon skulle klaga på Max Peezay-valet (jo, jag läste att du trots allt gillade den).

Det är fortfarande fritt fram att gnälla om att det är med två svenska plattor i utländsk hip hop tråden, eller att Blahzay är bättre än Ready to Die.
Och kalla Dj Shadow trip hop. =)

Dj Shadow är mer hiphop än 90% av det som diskuteras på whoa imho.

Jo, jag älskar Peezay, tycker bara det är nån sorts elektronisk grimevariant. Men OK, gut feeling kan jag ju inte argumentera med!

Skumt att Big Puns Capital Punishment bara fanns att hitta på Souls 200lista...

Dr Dre 2002?

Scarface the fix?

Menade 2001 men har faktiskt haft den här skivan hehe: Länk till http://www.discogs.com/Various-Dr-Dre-2002/release/447226

scarface - the fix hör fan inte hemma på nån lista.. visst finns det 1-2 bra låtar där.. me toplista njaa.

SuckaFree

Nja, jag skulle nog iaf ha den före Get rich and die trying... Men sen är väl Scarface den enda södernrapparen jag fastnat för så

haha.. sant. :D
var ett tag sen jag lyssnade på scarface nu.. men tycker nog the diary är bättre än the fix, helheten i the fix är ej så bra..

Ett bestående intryck efter att ha läst genom inläggen är att ni dels är alldeles för dåliga på att faktiskt uppmuntra någon till att bidra med lite perspektiv och åsikter här - exempelvis genom en PERSONLIG lista - och dels att det generellt råder en så sjukt tråkig likriktad smakfascism här. Folk vågar inte posta en lista om det inte finns lite nittiotalets Brooklyn med, som om medelåldern och musikkonsumtionen fastnade på bron under millennieskiftet.

Det är ju direkt orimligt om majoriteten alltjämt anser OC, Rakim, Pete Rock, Finesse, Mobb Deep m.fl vara i topp. Även om ett klassiskt album är ett klassiskt album så tillkommer det ju kandidater som rimligtvis delvis tunnar ut nittiotalets frekventerande av listorna.

Och säger någon Get Rich Or Die Tryin så står en gosskör redo att skrika ner vederbörande. Trist trist trist.

Personligen? GRODT, t.ex, är en fantastisk skiva. Patiently Waiting en av de tyngsta rap-duellerna under tvåtusentalet, som vi lever i nu.

Och The Games första? Classic.

Ekvivalent har helt klart en poäng. Jag håller med TS om att Get rich har riktigt bra produktioner, jag hade ändå hellre haft The fix (som tydligen inte hör hemma på nån lista) eller capital punishment.

Sen handlar det ju också hur man tänker när man gör en lista "det här har jag spelat mest", de album som varit "viktigast" beats, rap, vad lyssnar jag mest på i bilen osv hehe


Jag håller också med TS om att tex beatsen på OBFCL är bättre än Paid in full hur "oäkta" det nu är att tycka det.

Det förvånar mig ibland hur folk kan störtdigga äldre produktioner "old school beats" men det handlar väl också om nostalgi etc

jag sa bara vad jag tyckte, att det inte är scarfaces hetaste album. :p
skulle lätt slänga in låtar på nåt favvo mixtape med han.. men inte nån hel skiva. men det är ju bara vad jag tycker.. inte fan pratar jag för er!

skulle jag göra en lista så skulle det ej vara eastcoast baserat som alla andras, men mobb deep o rakim etc skulle nog hamna där.

"Det är ju direkt orimligt..."

Alltid lika kul med folk som anser sin egen teori eller smak mer rimlig än alla andras.

Att de flesta tycker att sent 80-tal/tidigt 90-tal på östkusten var en gyllene era - är det något i sig orimligt? Det är ju inte direkt något specifikt för Whoa. Finns det någon naturlag som säger att kvaliteten inom en musikstil alltid kommer att vara jämnt geografiskt och kronologiskt spridd? Det är endast inom hiphop jag har stött på den här deterministiska synen. Om du hänger i ett jazzforum och ber om en liknande lista kan jag lova att icke amerikanska skivor eller skivor efter 1970 kommer att vara extremt underrepresenterade. Om du går in på ett forum för rockabilly kommer de flesta snacka 50/60-tal osv. Inte för att man har någon sorts ideologi som går ut på att det vore fullständigt omöjligt att göra bra Rockabilly 1999, grym jazz i Borås 1986 eller en fantastisk hiphopplatta i Uzbekistan 2001. Utan bara för att en viss era, kreativ explosion eller rörelse ofta kan tänkas föredras av många framför andra.

I min mening kan man t.ex. lite grovt skissera det som att det efter 1996 och utanför östkusten tillhör ovanligheterna med riktigt kvalitativ hiphop. Särskilt efter att de stora skivbolagen tog över och mainstreamade allt väldigt mycket. Det är inget ovanligt, det är inga konstigheter med att en kreativ rörelse "köps upp" och begränsas i sin kvalitet av marknadssyften.

Det är naturligtvis inte en smak eller teori som alla behöver hålla med om. Har du en annan åsikt, fine. Men varför kalla andras smak "orimlig"? Blir inte det lite sandlådenivå?

Sen håller jag med dig om gosskörer som skriker ner nån pga deras smak. Det är aldrig konstruktivt, utan oftast bara otrevligt. Men att kalla andras smak "orimlig" för att de föredrar Brooklyn eller 90-tal exempelvis, är inte det ungefär samma sak?

Peace

Andras smak är inte orimlig, läs vad jag skrev igen. Och att exemplifiera jazzen är ju tacksamt, en av världens mer konservativa genrer, som enligt många för övrigt lider av just obalanserat mycket nostalgi.

Det är inte orimligt att tycka om en viss era, men det är orimligt att/om ett gäng unga internetanvändare alla plötsligt aktivt inte adapterat utvecklingen. Det strider mot ungdomen som strömning, om musiken som art och om det vi vet om människans nyfikenhet.

Sänk inte diskussionen. Den behöver inte vara i sandlådan om du inte vill.

"Det är ju direkt orimligt om majoriteten alltjämt anser OC, Rakim, Pete Rock, Finesse, Mobb Deep m.fl vara i topp"

Här beskriver du ju i öppna ordalag en viss typ av smakriktning som "orimlig".

Har du några exempel på dessa "många" som anser att jazzen lider av orimligt mycket nostalgi? Jag tror det går att hitta betydligt fler som tycker att en överväldigande del av jazzmusiken efter Coltrane och Coleman, med vissa lysande undantag, helt enkelt inte varit särskilt intressant. Kanske det som föder eventuell "nostalgi"?

Skulle eventuellt kunna hålla med om att det vore åtminstone oväntat om en majoritet av ungdomar i Sverige plötsligt bara lyssnade på 90-talshiphop. Så är ju dock inte fallet. Det finns en massa ungdomar som lyssnar på reggaeton, grime eller varför inte typ Coldplay. Men på ett jazzforum kommer nog 50-60-talsjazzen i allmänhet få mest props oavsett fansen ålder och på hiphopforum tenderar 90-talets NYC ha många supportrar. Är det helt omöjligt att tänka sig att de flesta som gillar hiphop (vare sig de är 15 eller 40) och fördjupat sig i dess historia på ett seriöst sätt (vi pratar ändå inte om casual lyssnare utan om folk som orkar sitta och lalla om sånt här på internetforum, alltså tämligen specialintresserade) finner mer krativitet, frihet, variation och originalitet i den tidens hiphop än i majoriteten av det som släpps idag? Den som bara längtar efter fantastisk, nyskapande musik och är noga med att det ska vara från 00-talet kanske med fördel vänder sig till grime eller något sådant?

Det här (som jag upplever att du grundar ditt resonemang i, men rätta mig om jag har fel) att tänka sig all musik inom en genre som absolut likvärdig och sedan förklara alla kanonbildningar kring olika "gyllene åldrar" osv som ren nostalgi, det håller ju inte särskilt väl. Du är i din fulla rätt att tycka att hiphop var som bäst t.ex. 2002, men om nu "majoriteten" av whoas användare tycker något annat, varför förklara det som "orimligt"? Tror du verkligen de gillar Mobb Deep enbart för att musiken är 14 år gammal? Jag brukar snarare tycka att folk har ett hårt motstånd mot äldre musik och om "kidsen" trots detta hittar fram till 15-20 år gamla mästerverk är det väl ett tecken på att den musiken besitter åtminstone någon unik kvalitet, oavsett du gillar de kvaliteterna eller ej?

Själv tycker jag det är väldigt hoppfullt att unga internetanvändare "plötsligt" (har väl pågåt i tio år nu iofs) inte automatiskt köper att allt blir bättre hela tiden, vare sig de medvetet reflekterar över marknadskrafternas och storbolagens förödande verkan osv eller ej. Att de kan ha tillräcklig distans till det hela för att märka att guldkorn inte med någon naturlag alltid kommer att föreligga på samma sätt inom en genre. Vad är det som är så orimligt med det?

Om Jazz-exemplet var dåligt så kan vi t.ex. tala om versepos. Väldigt få intresserar sig för versepos efter tidig medeltid, eftersom det helt enkelt inte varit något levande konstform sen dess. Eller ta punken som exempel. De flesta ser väl punk som något som hade sin blomstring sent 70-tal/tidigt 80-tal. Eller så kan vi ta impressionismen. Det finns säkert målare som målar impressionistiskt idag, men tyngdpunkten kommer ju alltid ligga på Renoir, Monet osv. På samma sätt tror jag att hiphop som konstform i framtiden kommer att förknippas främst med tiden fram till -96 ungefär. Och grime kanske har sin blomstring just nu? I samtliga fallen finns viktiga avvikelser, men de är procentuellt sett få.

Jag vet inte vad jag skrev som var på sandlådenivå, men peka gärna ut det så ska du få en ursäkt, för så vill jag inte skriva. Att häva ur sig att majoritetens smak är orimlig, utan att egentligen motivera varför kan jag däremot tycka håller en rätt låg nivå.

Del The Funky Homosapien - Deltron 3030

Jag har fortfarande inte sagt att någon smak är någonting. Citatet du citerar innehåller ordet "alltjämt" och meningen efter talar om att nya kandidater rimligtvis, notera ordvalet, borde tunna ut frekvensen av nittiotalsrappare på listorna.
Rimligtvis, alltså vad jag anser vara rimligt. Vi kan väl enas om att alla pratar för sig själv.
Det är ingen smakfascistoid tanke. Och till den som tolkade det så; ursäkta.

I övrigt så. Jo, jag anser det fortfarande ganska orimligt att en så överväldigande majoritet av skivor på listorna är från det årtioendet, med tanke på att hip hop överhuvudtaget kan räknas på tre årtioenden, och med tanke på hur enormt eklektisk genren kommit att bli. Jag säger inte att det är nostalgi och ingenting annat, om någon skulle tycka om den eran bäst, det är likriktningen jag vänder mig mot. Nostalgin var bara ett svar på jazz-exemplet. (Frågar du mig om jazz skulle jag också svara nostalgiskt, men det är ovidkommande, ändock).

Du efterlyser distans, ja, jag också. Och sådan brukar oftast visas genom balanserad smakyttring, vilket alltså här knappast var fallet. Det är nog dock lite naivt att tro, att det handlar om kids skepticism mot marknaden. Verseposexemplet är ju ännu sämre, dock, eftersom hip-hopen de facto varit en levande genre sen nittiotalet. En oerhört levande, vibrerande genre.

"Skulle eventuellt kunna hålla med om att det vore åtminstone oväntat om en majoritet av ungdomar i Sverige plötsligt bara lyssnade på 90-talshiphop. Så är ju dock inte fallet. Det finns en massa ungdomar som lyssnar på reggaeton, grime eller varför inte typ Coldplay."

Precis, och mitt första inlägg handlar om att det för mig förefaller orimligt att inte även inbitna lyssnare skulle ha anammat den förgrening som hip-hop upplevt under tvåtusentalet. Vissa kanske inte gillar samtidens hip-hop, men det är svårt att ogilla något generellt, som inte längre bär lika hög frekvens av gemensamma nämnare.

Även på whoa hade jag förväntat mig mer variation. För hip-hopen är större än någonsin, till skillnad från jazz.

Ekvivalent

Du snackar bull man. Jag har hört det mesta som öht finns inom hiphop, iaf den amerikanska. Varför? Jo för att jag som producent också lyssnar igenom ALLT för att hitta inspiration, av intresse eller nyfikenhet eller för att se strömningar. Allt från tidigaste old school eran till underground cats till alternativ hiphop idag. Jag gillar musik inom hiphop från alla år och "genrer" men trots allt föredrar jag soundet från östkusten/mitten av nittiotalet.

Ta The Infamous med Mobb Deep. Ge mig en enda skiva från förra året med samma sound så ska jag säkerligen gilla den också. Ta DJ Premier's uppchoppade beats från nittiotalet. Ge mig en skiva som låter som Gangstarr idag så ska jag säkerligen gilla den lika mkt. Nej, tyvärr så är det mesta idag inte lika intressant eller bra i MINA öron. Det är inte samma sak som att jag tycker allt idag är crap eller att det inte längre görs bra hiphop.

Gaia; Ingenting av det du säger vänder jag mig emot. Du för polemik mot luft.

Här kommer min top-10, ingen rangordning utan bara tio album som har varit viktiga för mig och som spelats hårt under perioder svårt att välja de bästa tycker jag så jag väljer de mest inflytelserika albumen för mig, så således inte de som jag skulle säga vara bäst i nuläget.

Del The Funky Homsapien - Deltron 3030
Outkast - Atliens
Goodie Mob - Still Standing
Gang Starr - Moment of truth
Pigeon John - Pigeon John is dating your sister
Cypress Hill - Black Sunday/ Temple of boom (måste ha med båda)
Snoop Dog - Doggystyle
Automater - A better tomorrow
Public Enemy - Greatest misses
Common - Like water for chocolate

"Jag har fortfarande inte sagt att någon smak är någonting."

Jag ser inte riktigt artskillnaden mellan att säga t.ex. "din smak är orimlig för du saknar massa 90-talsklassiker" (klaga på att en viss person har något man själv enligt sin egen smak bedömer som orimligt) och att säga att det är orimligt att majoriteten har så många 90-talsklassiker. Den enda skillnaden jag ser är att den ena åsikten hoppar på en viss person och den andra angriper "majoriteten". Kanske kan jag hålla med om att det är fulare att hoppa på en enskild person än en "majoritet". Faktum kvarstår ju dock att den som uttalar sig i båda fallen säger att andras åsikter och eventuella teorier är antingen sämre eller mindre "rimliga" än ens egna. Men självklart köper jag ursäkten. Dock tror jag inte de flesta du klagar på heller skulle se sig som smakfascister utan snarare att de egentligen vill vara lite hjälpsamma och visa nybörjare och folk som är torsk på ständiga nyheter att "titta här vad många klassiker du finns som du kan ha missat!" Att det framförs på ett otrevligt sätt kan jag inte försvara.

"I övrigt så. Jo, jag anser det fortfarande ganska orimligt..."

Jag kan själv tycka, utifrån min smak, att 80-talet är underrepresenterat på listorna. Däremot tycker jag att 00-talet är överrepresenterat. Jag ser absolut inget automatiskt samband mellan eklekticism och ökad kvalitet. Särskilt inte inom genrer/konstformer där eklikticismen ökat eller iaf ändrat karaktär i samband med ökad kommersialisering. Jag är också lite frågande till att hiphop som genre skulle vara mer eklektisk idag än exempelvis 1988 (om det nu är så du menar?). Procentuellt sett är likriktningen mkt större idag, anser jag. Om du kollar The Source top 10 från 1988 har de tio helt olika sounds representerade, allt ifrån EPMD till Stetsasonic till Public Enemy. Kollar du en liknande lista idag hittar du troligen 9 st. Lil Waynes och någon Lupe Fiasco el. likn. (Tillspetsat som fan, men du hajar vartåt jag syftar). Du har iofs rätt i att det finns en väldig massa olika sounds även idag, vilket troligen är ett resultat av att genren i sig är större. Men procentuellt sett anser jag (och tydligen många med mig) att antalet guldkorn blivit mkt färre. Återigen ser jag absolut inget samband mellan fler stilar/stilblandningar och fler klassiska album.

En annan faktor är att 90-talet var albumets årtionde för hiphop. Precis som måttet på succé på 80-talet var en grym tolva kan framgång idag vara en radiohit, populär youtube-video, ringtone eller spotifylänk. Jag tror varken mainstreamen eller "underjorden" generellt sett fokuserar på att göra helgjutna album på samma sätt som under åren då discmans dominerade.

"(Frågar du mig om jazz skulle jag också svara nostalgiskt, men det är ovidkommande, ändock)."

Jag tycker ändå det är lite intressant att likriktningen inom jazzsmak är ovidkommande, då du håller med om den, medan likriktningen inom hiphop är orimlig då du inte delar den.

"Det är nog dock lite naivt att tro, att det handlar om kids skepticism mot marknaden".

Tror inte de flesta av dessa "kids" är pålästa marxister, men precis som man inte behöver vara djupt insatt i konflikten mellan arbete och kapital för att känna att det är nåt snett med Reinfeldt politik behöver man ju inte ha analyserat hiphopmarknadens förändring sen -96 för att känna att "vänta nu, har inte fokus flyttats rätt mycket från kvalitet till lättsåldhet och radiovänlig dynga?"

"Verseposexemplet är ju ännu sämre, dock, eftersom hip-hopen de facto varit en levande genre sen nittiotalet. En oerhört levande, vibrerande genre."

Här får du nog definiera lite vad du menar, särskilt eftersom du lämnar personlig smak och drar till med ett "de facto". Själv skulle jag säga att eran med storbolagens nästan-monopol som inleddes kring 96 har gjort hiphop som helhet betydligt mycket mindre "levande" och "vibrerande". Enligt mitt sätt att se det kan man plocka upp nästan precis vilken lokal, klubbvänlig subgenre/eklektisk hybrid som helst och sälja det som hiphop idag, bara det passar marknadsläget. Återigen vill jag därmed inte säga att det inte görs bra hiphop idag, men den utgör en procentuellt sett mindre och mindre del av det totala utbudet. Anledningen är som jag ser det enkel: Li'l Wayne eller senaste Jay-Z kan du sälja till vem som helst. Det är ett popsound anpassat för största möjliga marknad. Medan exempelvis Termanologys LP var ganska strikt anpassad till folk som gillar just hiphop i den traditionella meningen (vilket fortfarande är en extremt liten målgrupp). Om vi antar att den lilla målgruppen dock är oproportionerligt stor på forum av denna typ (kanske t.o.m. utgör "majoriteten" av de som postar i nördiga ämnen av den här typen) blir resultatet klart som korvspad.

Det finns folk som skriver versepos och gör bra hiphop idag. I båda fallen är dock många av de specialintresserade överens om att "de gyllene åren är över". Det är ju dock en enorm skillnad mot att avfärda modern musik eller litteratur i sin helhet. Nya genrer kommer ju alltid att poppa upp, men oftast anser jag dem förlora i momentum när de blir marknadsanpassade/annekterade. Grime är ju redan mkt tråkigare än för bara fyra år sen (vet iofs inte om du håller med).


"Även på whoa hade jag förväntat mig mer variation. För hip-hopen är större än någonsin, till skillnad från jazz. "

Återigen beror det lite på hur man ser det. Det släpps och säljs kanske mer musik där någon rappar idag än 1988 eller 1996. Hiphop i en mer begränsad mening, som bygger på breaks och cuts har nog dock inte en sådär jättemkt större publik än den hade 1996. Det finns en jävla massa människor som lirar jazz idag i hundratals variationer och det finns säkert miljoner människor som rappar. Massmarknaden som den ser ut idag premierar dock i min mening inte längre innovatörer av typen John Coltrane/Stetsasonic. För mig, enligt min smak, har det släppts bra jazz- och hiphopskivor de senaste tio åren. Däremot får man gå till Albert Aylers era inom jazz och kanske till första Quasimoto inom hiphop för att hitta någon direkt konstnärligt intressant innovation. Det är ju återigen en fråga om smak. Vissa kanske tycker att crunk, snap, crackle och pop är oerhört positiva utvecklingar, i den mån man räknar dessa genrer till hiphop. Många gör det inte. Jag ser inget som gör det ena synsättet på någon generell nivå mer rimligt än det andra.

Anledningen till att jag tjatar så mkt om 1996 är att det då "de facto" hände någonting med de bolag som släppte hiphop och storbolagens intresse för genren. Många mindre bolag försvann, köptes upp eller ställdes under mer omedelbar kontroll av marknadsavdelningar och ägare. Detta sagt, inte för att jag tror att de flesta som gillar Mobb Deep medvetet resonerar kring detta, utan bara för att visa på att det kanske finns en annan sorts "rimlig" förklaring även till att folk INTE är så benägna att omfamna nyare musik och till att många känner att soundet och "äktheten" idag ofta är en annan.

Att jag argumenterar så mkt om det här beror inte på att jag vill hoppa på just ditt inlägg, utan snarare på at tjag i "alla år" har stött på en attityd på whoa som vill avfärda allt tal om gyllene eror eller östkust-centrism som nostalgi, "att vilja vara häftig", någon sorts elitism osv. Något som alltid tycks utgå från att en genre då den blir större eller blandas upp MÅSTE bli bättre eller fortsätta vara lika bra, på något sorts objektivt sätt. Har alltid stört mig enormt på det, då jag aldrig stöter på det här inom andra genrer. "Alla" är överens om att när det gäller att skriva Passioner är Bachs Matteus- och Johannespassioner nära formfulländning och fortfarande i stort sett oöverträffade. Ett liknande koncensus råder kring hiphop bland afficionados, sent 80-tal/tidigt 90-tal och östkusten var för de flesta av oss tiden och platsen där hiphoppens Bachs och Händels verkade. De materiella/ekonomiska faktorerna inför jag bara för att jag tycker det är intressant med lite bakgrund. Och för att man ofta bemöts med "det där är bara nostalgi och följa John". Så allt jag skrivit här som du inte tycker relaterar till något du har skrivit kan jag på förhand flagga för riktar sig mer mot "kontemporaristerna" på whoa och liknande forum i allmänhet. Du kanske dock håller med om att man inte direkt behöver bend over backwards för att läsa ditt första inlägg som en representant för det tänkandet? Jag vill helt enkelt problematisera och ifrågasätta det ständiga problematiserandet och ifrågasättandet av "the golden era" eftersom jag upplever att det ofta är ganska oreflekterat och utgår mer eller mindre explicit från tanken att mer musik och mer populär musik alltid leder till bättre musik.

Det blev lite väl långt nu, nu. Tycker bara det är en väldigt intressant fråga i alla sin nördiga specialisering.

Versepos skrivs troligtvis inte i samma utsträckning eftersom det är ett väldigt stort och jobbigt arbete (anar jag). Troligtvis utan lön för mödan också, ingen jag känner läser versepos på daglig basis direkt (utan att mena att konsten nödvändigtvis måste vara inkomststrävande).

Jag tycker Ekvivalent har en poäng. Det är märkligt att samma skivor återkommer på varje lista. Jag ska inte förneka att jag själv äger en fabläss för den s.k. "golden era". Frågan ligger väl i om man ska tro på skivornas inneboende kraft, eller om det helt enkelt är lättast att säga dessa guldkorn. Då får man ju inte skäll : )

Personligen tror jag att det är en blandning av de båda.

Jag tycker Ekvivalent har en poäng. Det är märkligt att samma skivor återkommer på varje lista. Jag ska inte förneka att jag själv äger en fabläss för den s.k. "golden era". Frågan ligger väl i om man ska tro på skivornas inneboende kraft, eller om det helt enkelt är lättast att säga dessa guldkorn. Då får man ju inte skäll : )

Exakt! Därför jag bara skrev de jag tycker är bäst och inte bara rabblar samma crap. Trist att alla listor ska ha samma bara för att va mest äkta lixom.. Jag diggar verkligen inte oldschool sundet förutom typ DBP's

Sveningmar:

Förut här var det snack om äkta shit som bcc, wu, d.i.t.c, mop edl, och ingen skulle seriöst säga att eminem var bra. Soul_survivor_II vart är du? Alla andra wu tang nördar? Ni som hypade BCC to the death?

Men nu blir jag fan chockad när jag går in på whoa och ser att folk kallar eminem och jay-z GOAT. =/
Seriöst tycker verkligen dagens småungar att en tönt som springer runt och larvar sig i supermannen dräkt är världens bästa rappare? Han är ju usa:s svar på markoolio fan.

Fins det fortfarande folk som diggar äkta hiphop på whoa eller har man blivit för gammal för att hänga här. Fins det andra amerikanska forum som inte tycket att eminem är rolig som springer runt i supermannen dräkt?

Men ändå tycker du så här? : )

PZ

soulable: "(utan att mena att konsten nödvändigtvis måste vara inkomststrävande)". Men i dagens samhäller behöver alla en inkomst. Kanske särskilt de grupper som de flesta hiphopartister kommer från, som oftast knappast har tillgång till arv eller fina utbildningar. Och om det ger mer lön för mödan i form av pengar att göra crunk än att göra en platta som t.ex. Termanologys kommer marknadslagarna att premiera det förra.

Att påstå att Jay-Z inte är kunglig är ju ett skämt. Han har flest ettor på billboard ever, otaliga hits, har samarbetat med de flesta och mkt mkt mer. Har gjort allt från kommersiell radiovänlig musik till straight dirty street shit. Kanske inte GOAT men en legend åtminstone.

GAIA: Jag håller med om att Jay-Z är en av tidernas grymmaste. Däremot ser jag inte antalet Billboardettor som ett tecken på detta, då han fått fler och fler såna ju sämre (enligt min ödmjuka åsikt) hans musik blivit.

SSII: Absolut, men jag talade om konst rent generellt. Parentesen var menad som en gardering mot eventuell kritik.

soulable: Jag förstår vad parentesen har för funktion, men använde den helt skamlöst för mina egna syften: att påvisa materiella anledningar till att inspelningar från en viss tid kan ha en annan "inneboende kraft". Det är ju inte magi det handlar om, bara ekonomi.

SSII: Okej, sorry. Jag läste lite slarvigt.

Menar du att marknaden, och dess ekonomiska intressen, har "sugit ut" det fristående skapandet ur musiken? Är jag om möjligt i närheten av det du menar? : )

Ber om ursäkt för "sugit ut", kom verkligen inte på någon bättre term.

soulable: Nja, kanske kan man säga så i väldigt svepande termer. Jag menar väl att marknadsekonomin alltid strävar efter minsta gemensamma nämnare i fråga om lättsåldhet, kommersiell gångbarhet osv. Om hiphop t.ex. 1992 kunde ges ut på ett litet specialiserat bolag och rikta sig endast till de som uppskattar hiphop (alltså traditionell hiphop som den lät 1992) är det idag så att det finns en massmarknad för popmusik där folk rappar. Alltså anpassar sig många till det soundet/de sounden av rena marknadsskäl. Jag blejmar inte individerna på något sätt, de vill såklart ha pengar, då cash is king inom kapitalismen. Lika lite som jag ser nåt konstigt i att en fattig snubbe från Bronx rånar en rik kapitalist. Systemets orättvisor föder sådant.

Men ju mer något övergår från att vara en konstform till en kommersiell produkt, desto mer minskar den konstnärliga kvaliteten generellt, anser jag. Så också i fallet hiphop. Ju mer hiphop säljs som en produkt, desto mer tar marknadsanpassningen över. Musik som går att sälja enkelt till miljoner människor har naturliga fördelar över svårare, mer konstnärliga produkter som kräver mer av lyssnaren. Precis som deckare säljer mer än nobelpristagare. Inga konstigheter i sig.

Alltså är jag inte en av dem här som typ vill skjuta MOP för att de samplade Foreigner. De gör vad de måste för att få mat på bordet. Om jag dock (som jag förmodar de flesta gör här) ska lista favoritskivor baserat på rent konstnärlig kvalitet, hamnar ju inte alltid det mest säljande så högt.

Det som gällde för hiphop var länge ganska unikt, då man kunde göra sig ett halvstort namn "inom genren" på riktigt bra musik (återigen, min personliga smak). Men tids nog fick storföretagen upp ögonen också för hiphop och förvandlade det till en produkt. Självklart finns många med konstnärliga ambitioner som gör hiphop än idag. Men det ligger nog inte lika nära till hands för en ung person idag att vända sig till just denna genre om man har konstnärliga snarare än kommersiella aspirationer.

Kort sagt ser jag inget konstigt i att många tycker att det gjordes bättre hiphop under en mindre marknadsanpassad era. Många rabblar 90-talsklassiker. De har kanske inte tänkt ut nån långsökt nördig förklaring, men jag tror den musiken för många "känns mer äkta" pga att hiphop ännu inte i lika hög grad förvandlats till en vara på samma marknad som eurodisco eller vad som nu är inne idag.

Inte i ordning... Men 50 album jag tycker om!

Jay-Z - Blueprint
Nas - Stillmatic
DMX - ...And Then There Was X
Wu Tang Clan - Forever
Will Smith - Lost & Found
Gangstarr - Moment Of Truth
Camron - Purple Haze
Outkast - The Love Below/Speakerboxxx
Busta Rhymes - Genesis
Jay-Z - The Black Album
Coolio - El Cool Magnifico
Jazzy Jeff & The Fresh Prince - Code Red
Kanye West - Late Registration
Missy Elliott - Under Construction
Nas - God Son
Notorious B.I.G - Born Again
Nelly - Sweat
John Legends - Once Again
Nas - Illmatic
Lily Allen - Alright, Still...
Kanye West - Graduation
Will Smith - Willenium
De La Soul - The Grind Date
Lupe Fiasco - Food & Liquor
The Game - Doctor's Advocate
G-Unit - Beg For Mercy
Fort Minor -The Rising Tied
Eminem - The Eminem Show
Dr Dre - 2001
Tupac - All Eyez On Me
Dizzee Rascal - Showtime
D12 - DEvils Night
Common - Be
Chamillonaire - Ultimate Victory
Justin Timberlake - FutureSex/LoveSounds
Bubba Sparxxx - Deliverance
Ghostface killah - Supreme Clientele
Ja Rule - Blood In My Eye
Jay-Z - American Gangster
The Last Emperor - Palace of the Pretender
Lil Wayne - The Carter III
Pharrell - In My Mind
N.E.R.D. - In Search Of...
Nelly - Nellyville
Obie Trice - Cheers
Swizz Beatz - One Man Band
Talib Kweli - Quality
Xzibit - Restless
Young Jeezy - Let's Get It: Thug Motivation 101
50 Cent- The Massacre

Tycker verkligen om det här albumet! Miami är dom i från och påminner om Rottin Raskalz rätt mycket.

Alla listor som saknar Tupac - 7 Day Theory och Eminem - MMLP i sin topp tio är totalt värdelösa.

Riktigt grymt album från ett utav Phillys finest clique! Ett annat grymt album tycker jag!

Min Lista efter en stunds funderande...

1. Paid In full
2. Reasonable Doubt
3. Mecca & The Soulbrother
5. Illmatic
6. It Takes A Nation Of Millions To Hold Us Back
7. 36 Chambers
8. Ready To Die
9. The Infamous
10. Funky Technician
11. Liquid Swords
12. The Sun Rises In The East
13. Enta Da Stage
14. Only Built For Cuban Linx
15. Hard To Earn
16. Criminal Minded
17. Blueprint
18. Wanted dead or alive
19. Step In The Arena
20. Word... Life
21. Radio
22. The Future Is Now
23. Hell On Earth
24. Follow The Leader
25. Firing Squad