Ta det inte som påhopp mot dig, men jag är fullkomligt allergisk mot ordet "själ" i samband med musik. Enda gången man kan använda det är när man kallar nåt själslöst, och paradoxalt erkänner jag då begreppet själ i musik, men så är det. Här får ni en användbar modell över hur det fungerar: Musik med själ = bögig Musik som är själslös = efterblivet värdelöst skit Musik = har potential att inte suga en fet jävla kuk © Armann Mefédecuken 2013 ------- Svensk hiphop är i ett dödläge eftersom alla försöker vara politiska eller känslosamma. Efterblivet som fan, och det är klart att ingen utifrån blickar mot svensk hiphop då. Sanningen (min sanning) är att battlescenen är det första på typ 10 år som fört blickar utifrån hiphop till hiphopscenen, bortsett från Timbuktu och Snook. Och en annan del av sanningen (min sanning) är att Pantamera-låten suger inte i närheten lika mycket kuk som 99% av svensk hiphop.
R-man Skrotum "The rapping rap-man" Rapp-Stierna. Utbildad Master of Ceromony (som resten av R.I.S) på Värnhems MC skola, inriktning Beefing och Gangster Rapping. Examenarbetet var dock ett 15 miljoner-stavigt rim på Brott och Straff som totalsågade Dostojevskis hela karriär och samtliga verk.