Pato Pooh Kingsize Intervju
Pato Pooh
Länge såg det ut som att hans öde var att bli precis som sin morbror. En gangster på Valparaisos gator i Chile. Men pappa flyttade till Sverige och helt plötsligt hamnade Pato Pooh i Rinkeby. Nu är han redo att visa vad han har jobbat så hårt för; The I Work Hard Chronicles.
– Jag jobbar hårt för det här. Det är inte att jag inte vill vara ”no gimmick”, utan jag är ”no gimmick”. Är jag cool så är jag cool, är jag inte cool så är jag förmodligen inte cool. Jag är den jag är, skriv ner alla intryck du får av mig.
Det är i princip det första jag får höra när jag och Pato Pooh sätter oss i det stora mickbåset i DehDinPoik-studion. Studion, som från början var ett soprum, men som nu myllrar av liv, flödande kreativitet och inspirerande in house-producenter som lägger grunden till nästa potentiella hit för att följa upp ”Ahbow!” och nu senast ”On My Way”. I Chile var det dock annorlunda. Pato Poohs morbror var ökänd gangster hemma i Playa Ancha-kvarteren i Valparaiso.
– Därför var jag välkänd redan då. Alla trodde att jag skulle hamna i samma spår som min morbror eftersom jag sprang runt och baxade bröd på marknader och sånt redan när jag var fyra år. Så pass att brödbilen till och med körde på mig en gång så att jag skulle sluta.
Men livet tog en vändning när pappa flyttade till Sverige och kort därefter var 5-årige Patricio, som Pato Pooh egentligen heter, i Stockholm.
– Pappa hade åkt till Sverige tidigare än oss så när vi kom hade han redan skaffat ny tjej så det blev mycket tjafs.
2001 blev Pato brutalt misshandlad med ett järnrör i huvudet i Alby och det förändrade hans liv totalt och fick honom att tro på karma.
– Jag gick inte ut efter det. Jag blev helt… Jag fick verkligen en nära döden-upplevelse och blev helt paranoid. Jag vågade inte åka buss, kollade alltid bakom ryggen och om någon gick bakom så konfronterade jag dem.
Pato berättar att han i princip låste in sig hemma i ett helt år och det var först då han började skriva på allvar och bli riktigt intresserad av musik.
– Jag ville bara lämna den skiten bakom mig och inte vara den typen av människa för jag fick större och nyfunnen respekt för människors värde. Jag kunde inte göra något sånt mot nån när jag varit med om det själv.
Sedan dess har Pato Pooh jobbat och filat på sin debut, The I Work Hard Chronicles, som enligt Pato själv ändrat form sjuttionio gånger. Men efter singeln ”Ahbow!” tog det riktig fart.
Varför “I work hard”?
– Because that’s what we do, svarar Pato. Vi (DehDinPoik reds. anm.) gör allting själva och det finns inte någon bättre belöning än att få recognition för något du jobbat så hårt för. Ibland spelar jag in själv liksom. Jag kan loopa beatet, trycka på rec och springa in i mickbåset. Jag tänker såhär; Min mamma vaknar fyra på morgon, jobbar till tre, kommer hem och lagar mat och sticker till sitt andra jobb vid fem. Sen kommer hon hem vid midnatt och somnar vid ett och samma procedur varje dag, måndag till måndag. Okej? Vi snackar om en liten kvinna på 153 cm. Jag kan inte vara sämre än henne.
”Ahbow!” Ordet är fritt...
– Bästa låten 2008, svarar han direkt. Utan att ha lagt en enda krona. Bara hårt arbete.
Men andra singeln, ”On My Way”, skiljer sig markant från ”Ahbow!”. Hur kommer det sig?
– För mig är den låten just den låt som ska öppna dörrar för att folk ska lyssna på mitt riktiga shit. And it’s fulfilling its purpose! Idag måste man ha en flashig video eller flashig whatever för att höras och synas. Om du lyssnar på texten så snackar jag egentligen emot det flashiga. Jag är inte den typen som trivs i såna sammanhang, så ”On My Way” kanske inte är mest Pato Pooh. Men faktum är att ”On My Way” är en väldigt stark låt och ibland vaknar man och vill lyssna på Immortal Technique och ibland vill man lyssna på Justin Timberlake. Du kan inte ha cuts hela tiden likväl som du inte kan ha 808’s på varje låt.
Pato sitter i fåtöljen med en trumma i handen och är avslappnad, ärlig och eftertänksam. Hans manér talar ett tydligt språk om att han har mycket att säga om allting och inte hymlar med vad han tycker.
– Vissa kanske säger att ’tyvärr så är det dit hiphopen är på väg’, men jag säger så här; jag vill ta över alla ljudvågor! Jag menar, jag har integritet och ändrar inte mitt artisteri, men känner jag att jag måste göra någonting kommersiellt för att få ut mitt budskap så är det det som är det viktiga.
Hur kommer det generella soundet att låta på The I Work Hard Chronicles då?
– Det kommer att finnas någonting för alla. Gillade man ”Ahbow!” så finns det tracks som du kommer tycka är bättre än ”Ahbow!” och samma sak med ”On My Way”.
Pato lutar sig tillbaka, fixar till kepsen och tar ett djupare andetag.
– Hiphop i allmänhet följer trender som fan. Om nån sätter kepsen på sned så gör alla det. Människor är helt ignoranta om hur mycket trender bestämmer och påverkar deras liv och med det sagt menar jag att hiphopen i Sverige är lite för trendig.
Man får inte glömma att hiphop kommer från gatan och det känns lite som att många försöker döda ’gatan’ inom hiphopen. Jag menar, jag gillar också att ha på mig fresha kläder och komma in på klubben med nya skor, men du kan inte ta bort gatan i mig. Det är det jag känner att folk försöker strypa. Jag gör inte “Östermalms-Peter-Siepen-hiphop”.
Plötsligt hugger det till lite i Patricios buk och han pustar till.
– Ser du? Jag har jobbat så pass hårt idag att jag håller på att dö på riktigt.
/// Av: Iman Hazheer tidigare publicerad i Kingsize nr 2 2009