göteborgsgruppen Brushkampf.
den här gruppen är det bara ett fåtal människor som känner till inklusive mig, Lars Eric binderbeck.
De splittrades 2006 efter att ha spelat in ca 100 låtar inom en 2års period.
Eftersom killarna inte längre är aktiva valde ja att lägga ut några av deras låtar på en myspace sida för allmänheten att lyssna på.
www.myspace.com/brushkampf
Klippt från min Myspace sida:
Anledningen att jag är här på facebook är för att få ut musik som jag tycker bör höras till så många som möjligt.
LIte bakgrund om mig och hur jag kom i kontakt med killarna i rapgruppen BrushKampf och deras tragiska splittring.
Året 1996 jobbade jag för socialtjänsten med
invandrar ungdomar som hade det svårt att komma in i samhället.
Vi fick in tre killar som hade blivit förflyttade från flykting förläggningen i Dals-Ed till ett fosterhem i Göteborg. De hade kommit i kläm med rättvisan så gott som vid ankomst och det kändes bara som att de var på väg åt fel håll.
Jag började träffa killarna 2 nätter i veckan där vi hittade på olika aktiviteter och det dröjde inte länge innan jag såg dem som mina riktiga vänner.
Alla tre kom från fruktansvärt tragiska bakgrunder med historier som kunde få vilken svensk som helst att falla i tårar, från föräldrar och syskon som blivit mördade till en faster som hällde bensin på sig själv och satte sig i brand på grund av att hon inte stod ut med att bli misshandlad av sin man.
Dessa killar hade bott i Dals-Ed i två år innan de kom till Göteborg och man märkte att de inte hade haft det helt ok i Flykting förläggningen. Rasimen hade där varit en stor del av deras vardag i Ed och av rädslan för svensken höll de ihop som tre skrämda bröder.
Väl i Göteborg lyckades vi skapa en någorlunda städad vardag åt killarna med skola, fritidsaktiviteter och sport.
Men trots allt kämpande var det något drog dem åt fel håll.Intressen:De var unga, med drömmar om rikedom och respekt bland sina jämnlikar, så brott och droger blev det som fyllde deras dagar och vi träffades mindre och mindre. Jag ringde dom och vi pratade, men nu var de inte längre 13, de var runt 17 år åldern och ett helt annat tänk hade tagit över.
De var odödliga, svennen var fienden, och jobb var för idioter.
Varför skulle man slava när man kunde leva flott på "intjack" och att "bäckna" droger.
Detta pågick till sommaren 2003, och under den tiden hade två av killarna hunnit åka in och ut ur finkan, en hade blivit svårt knivhuggen.
Den äldsta av killarna, Abdull ringde mig en eftermiddag och berättade att han hade en ide och ville höra vad jag tyckte. Så vi bestämmde möte och träffades på kafe Tintin.
Han talade om för mig att han alltid haft stor kärlek för musik men aldrig vågat göra något åt saken. Sedan talade han om att det fanns stora pengar att tjäna i musiken. Man kunde bli rik som rapparna i MTV och det var ärliga pengar.
Jag tyckte då att det lät som en overklig fantasi, då jag visste hur svårt det är att ens kunna få det att gå runt om man enbart gjorde musik och inte arbetade. Jag hade nämligen själv varit väldigt musik intresserad när jag var yngre. Då jag kom till insikt om att detta inte var något jag kunde leva på bestämde jag mig för att ha det som en hobby istället.
Men även om det lät som något som inte kunde bli verklighet, såg jag detta som en möjlighet till attFavoritmusik:umgås mer med killarna, samt att om de sysslade med musik så skulle de inte begå brott.
Så de började komma hem till mig på eftermiddagarna och jag lärde dom det jag kunde om musik.
Det var då jag insåg att dessa killar hade något speciellt. Det hade inte ens tagit ett år innan och de gjorde egna låtar i med hjälp av min mpc2000xl och cubase, de skrev texter, spelade in och bara verkade älska något för första gången sedan jag hade träffat dem.
De var fortfarande på fel sida av lagen, men försökte lägga mer tid på musiken även om de gick back pengar från försäljning.
År 2006 splittrades gruppen, och även killarna.
Under åren som musiken var i fokus kom var även drogmissbruket till att bli mer och mer påtagligt.
Heroin var inte längre tabu, de hade löpt linan ut.
De kom inte längre överens och bråkade ofta.
Det slutade med att de slutade umgås och jag tappade kontakten med dom.
Kvar i min ägo blev låtarna de hade gjort i min källare.
Sist jag fick tag på Abdull uppdaterade han mig och berättade att Abu numera var en riktig horsare och att Ardavan hade lämnat landet pga saker han inte kunde berätta för mig.
Abdull själv, fortfarande kriminell, fortfarande missbrukare, men han jävlas inte med horset längre.
Namnen är killarnas artistnamn och med tanke på deras situation är det bättre att de förblir anonyma.
Så kvar är deras låtar, som bara jag och de själva har hört. Och jag tycker att de är så underbara att det bara vore synd om inte alla fick dela den känslan med mig.Favoritprogram på TV:Visst, de ville verka hårdare än de var, och glorifiera våld och droger. Men det var det de visste. Men de gjorde det på ett charmigt sätt som gjorde att till och med en gammal svenne banan gubbe som mig blev helt frälst i deras texter och musik.
De gjorde även en del komiska låtar som Kebab och gatukioskrap. Och även om de är roliga finns det en dold mening bakom texterna, och det är att det är så sverige ser på invandrarna. Som huliganer, busar, kvinnomisshandlare, livsbutik ägare osv.
Jag har skapat en myspace sida där jag har lagt ut 5 låtar, men i min ägo finns lite mer än 100 klara låtar och flera hundra beats som de gjorde de åren.