... I all evighet?!

Tänker i denna tankebanan jävla mycket, men såklart det finns all evighet, jag menar slut?
Hur ska du 'ta slut', samma tanke på hur allt börja och hur var det innan, hur ska det finnas ingenting?

Jag ska tänker på nåt helt annat men aa

Du antog fel.

Eftersom att inget vet vad som händer efter döden så är det inget jag ens kommer att spekulera i, jag får vänta och se.

Herr wågberg..... Well, then don't?!

efterssom vi inte minns något innan vi föddes så känns det väl rätt troligt att vi inte heller kommer uppleva något som döda. Dead is dead.

Zom_b, Man minns inte så mycket av dom första åren i livet heller, men ändå så har det hänt.

Det där är utanför vår föreställningsvärld. I våra liv finns enbart början och slut, alltså kan vi inte tänka oss evigheten även om vi vill. Den finns inte i våra föreställda världar. Precis som ingen här kan tänka sig hur långt 200 000 ljusår är eller hur mycket 6 000 000 000 000 000 000 000 000 kronor faktiskt är. Det finns inte i våra hjärnor helt enkeltt. simpelt.

Herregud, va dåligt man kommer må sen menmen:
Jag hoppas man förlorar tidsuppfattningen, inte fan tänker jag bara existera i en evighet.
Det är nog bättre att leva, trots allt.

Riktigt skevt sånt där, sånna saker som "efter döden" osv bör människor inte spekulera över egentligen eftersom det aldrig kommer att finnas ett svar. Men jag måste erkänna att det är svårt att låta bli ibland^^

Men tänk lite såhär, vi har fötts minst 1 gång, right? Än så länge är vi med på noterna. När vi dör så antar vi att vi tappar tidsuppfattningen helt.
Med tanke på att vi MINST 1 gång har fötts, så kanske vi "föds igen" inom miljoner år? Jag menar, vad var vi innan vi föddes? inget. Vad är vi när vi dör? inget.

Det som hände innan vi föddes är vi inte medvetna om och den tiden har vi inte upplevt i form av den person vi föddes som, så vi kanske levde för 10000 år sedan, men när vi dog gick dessa år på ett ögonblick och allt började om igen.

Jag säger inte att detta är vad jag tror på, det är en tanke bara.

Lite luddigt skrivet men skrev lite snabbt direkt från skallen utan att renskriva =)

Jojo ... Jag är ute efter spekulationer... Inte nån som predikar eller nån som shii den pallar! Jag antar att tidsuppfattningen försvinner när kroppen dvs hjärnan dör. Själva energin finns dock kvar .. Och när den får återupplevas till liv igen är en annan 5:a:)

Så efter att hjärnan dör, tillsammans med alla de neuroner som tillsammans utgör ditt minne och personlighet, så rymmer en mystisk energi ut ur kroppen? En energi som blåser runt med vinden i kanske flera tusen år innan den slutligen flyger in i ett nytt människoembryo och på så vis föds på nytt? Bara undrar.

Tror en del av er på människor som säger sig ha minnesbilder och liknande från tidigare liv? Bara undrar, återigen.

Om jag ska vara helt ärlig så känns det jävligt trångsynt att anta att ingen ifrågasätter själens existens. Hade det inte varit enklare att ta för givet att ingen ifrågasätter medvetandets existens? Känns mer seriöst och logiskt att utgå därifrån. Sen får du gärna tro vad du vill och så.

För min del verkar själen bara vara påhitt. Själen skulle isf vara mental, och det är svårt att se hur det mentala skulle kunna påverka det fysiska. Då känns det vettigare att anta att allt har en fysisk förklaring.

scrotum P20 Ja, det lättaste är absolut att anta att allt har en fysisk förklaring.
Jag själv uttalar mig inte allt för mycket i vad jag tror, för att jag tror inte speciellt mycket på någon teori som hittills har lagts fram när det gäller själen/döden. Vi kan helt enkelt inte finna svaret och det bör alla lära sig att leva med.
Folk som är "säker" på att människor har en själ som vandrar vidare efter den fysiska döden, tror dessa på att ALLT annat levande har en själv? Varför skulle just människan ha en så kallad "själ"? Har t.ex. en fluga en själ? Har t.ex. ett träd en själv? Jag kanske hårddrar detta nu men ni fattar min poäng.

Är det så simpelt att människan skapade den "eviga själen" som många gärna vill tro på? Många människor vill hitta något att tro på och att då tro att det finns en själ i varje individ är självklart ett lätt val för många.

Jag dömer ingen för deras tro, om man mår bra av det så good for you.
Jag säger inte heller att jag är ateist, men jag har en egen syn på saker och ting.

Om vi utgår från att själen tillslut uppgår i världsalltet (Brahman, Dao, Himmlen osv) så måste ju alla saker, alltså tredimensionella objekt (människor, möbler, bilar, kobror, lakritsbåtar m.m.) ingå i det hela. Det är de tre dimensionerna vi människor förstår oss på och kan möblera om i, så vi ligger på en dagisnivå när det kommer till att vara gudar. För den fjärde dimensionen, alltså tiden, är något som möblerar om oss. Vi kan inte kontrollera tiden hur mycket vi än vill, och det är därför den sätter såna frågeställningar i människans hjärna.

Grejen är att tiden, alltså den fjärde dimensionen, bara är en av byggstenarna till världsalltet. När din själ väl når "evigheten", alltså lär sig överlista tiden så det är själen som möblerar om tiden och inte tvärtom, så kommer det nog vara lugnt på tidsfronten. Det kommer finnas nya byggstenar att lära sig att förstå sig på innan man når det slutgiltiga målet, alltså världsalltet.

Jag satsar hellre på att försöka förstå mig på allt jag tycker verkar viktigt som berör de tre dimensionerna, typ mig själv och andra människor.

Pallar andra människor.. vi pratar om själen istället. Var sitter den nu igen?

teambanan: Andra människor behövs för att du ska lära förstå dig själv. Hur ska du annars uppleva känslor om inte andra människor finns där och lockar fram de inom dig?

Dr.Octagon Självklart går det att uppleva känslor utan andra människor?

Och för att ta oss in på topic igen, som teambanan sa, var sitter själen? skulle vilja höra någon förklara detta.

shitmannen: Givetvis vissa, men kärlek. Eller förlorad kärlek. Du måste ha en annan människa för de känslorna.

Dr.Octagon Jag vet inte varför du accosierar kärlek som något som bara finns mellan en människa och en annan?

Men känns som vi kapar tråden nu, svarar inte på fler inlägg angående kärlek osv i denna tråd.

shitmannen: Det har jag väl inte gjort? Men den typen av kärlek mellan t.ex. en människa och ett djur eller en människa och sig själv är inte samma känsla som mellan en människa och en annan. Allt är kärlek men i olika nyanser.

Vi kapar väl ingenting. Ursprungsdiskussionen ledde oss till det här.

shitmannen
Haha, det var faktiskt lite klantigt skrivet av mig. Men menade mer att det verkade mer logiskt för mig. Men samtidigt så finns det ingenting att jämföra med en själ, det finns inget annat mentalt som styr något fysiskt, så vad pekar egentligen på att det är så i det här fallet?

Folk som är "säker" på att människor har en själ som vandrar vidare efter den fysiska döden, tror dessa på att ALLT annat levande har en själv? Varför skulle just människan ha en så kallad "själ"? Har t.ex. en fluga en själ? Har t.ex. ett träd en själv? Jag kanske hårddrar detta nu men ni fattar min poäng.

Håller absolut med dig. Var i evolutionen skulle människan ha utvecklat själen, liksom?

För att slippa missförstånd menade jag såklart att det, vad vi vet, inte finns något mentalt som styr något fysiskt.

Det sägs att människans avlägsna förfäder utvecklade en själ redan under tidig Ordovicium tillsammans med trilobiter och ammoniter.

wasteapa01 P22 hittade på en själ alltså?

Var i evolutionen skulle människan ha utvecklat själen, liksom?

även om meningen var lite märkligt formulerad så skulle jag vilja utse det där till årets bästa och mest klockrena citat.

om vi nu, som jag tolkar den generella tanken om en själ, faktiskt har en sådan, så skulle det förutsätta att alla levande organismer skulle ha en.

inte läst allt. men jag vet inte ett skit. har tänkt på detta MASSOR, men orkar inte det med.. jag TROR bara att det inte bara kan ta slut liksom. man kan inte leva så relativt kort liv, som man faktiskt gör i om man ser till hur lång tid det fiinns. en evighet måste ju finnas eftersom världen kan inte försvinner. universum kan inte försvinna. , till saken, jag tror inte man kan leva så kort tid av en evighet för att sen försvinna helt. så det tror jag för att lugna mig själv, medvetandet kan inte försvinna helt

jag TROR bara att det inte bara kan ta slut liksom. man kan inte leva så relativt kort liv, som man faktiskt gör i om man ser till hur lång tid det fiinns.

Å andra sidan så är ditt liv det längsta du någonsin kan veta, iaf om man ser det ur ett ateistiskt perspektiv. Med andra ord så är det en relativt lång period också.

scrotum hmm ja där har du faktiskt rätt. mer att fundera på alltså

Alltså själen och evigheten och allt det där är bara metaforer för nåt annat you guys. Ni är så gulliga som diskuterar och tar det på allvar. Finns dessutom bättre sätt att lösa problemet som TS brottas med än att fundera runt själen. Själen är sååååå 1500-tal. Kan bli svårt att relatera det till resten av tankarna och få en sammanhängande helhet när man ska blanda atomer, elektricitet och... själ.

Sant eller falskt att det finns en själ? Vad har konst någonsin haft med sanning att göra? Jag tror vi att vi evolverades till att ha en själ på samma sätt som vi evolverades till att ha south park. Bådas skapare ställer sig på såplådan för att förkunna slutet på tragedin! Sitt högst personliga sådana såklart, men själsförkunnarna säger att det är på allvar! Tokstollar! Det är aldrig på allvar!

Jag delar några personers åsikter här..
Jag tror också att själva "du" inte kommer uppleva något, det finns inte kvar,
men jag tror ändå att din energi (eller vad man ska kalla det) finns kvar.
Din energi sprids ut i universum och blir delar av nya skapelser, inte bara organiska..

Har inte läst allt nu....Men så som jag ser det beror det på vad man tror när det gäller "meningen med livet", "gud" osv.

Personligen tror jag inte att själen fanns innan man föddes men att den existerar i all evighet. Är osäker på om jag tror att man tappar tidsuppfattningen på så sätt att år känns som dagar.....

Tror däremot att man är i ett "lyckorus" och aldrig uttråkad ifall livet på jorden har gått bra, och då kvittar det väl hur mycket klockan är? Inte så att man har nån tid att passa.

Personligen tror jag inte att själen fanns innan man föddes men att den existerar i all evighet. Är osäker på om jag tror att man tappar tidsuppfattningen på så sätt att år känns som dagar.....

Var kommer alla resurser från? En oändlig källa av själ-smet? Om en själ inte fanns innan tillhörande människa så borde den även upphöra när människan kolar.

Näe kanske inte en själ-smet, men från gud. Jag utgår från att gud kan göra; vad han vill, när han vill, hur han vill.
Varför måste allt ha en början och ett slut?

Jag utgår från att gud kan göra; vad han vill, när han vill, hur han vill.

Utgår du från det så finns det ingenting att diskutera, för det går inte.

Okej, jag förstår. Själv tänker jag oftast mer logiskt och eftersom kretslopp är en naturlig del av världen så borde det även vara tillämpat på en eventuell själ. Men det mer logiska alternativet behöver ju självklart inte vara det sanna.

SexySoul F24

tid är rörelse och det är något vi befinner oss i som i sin tur leder till förändring, och vi mäter den hur jorden, månen, och solen är i förhållande till varandra, av vad vi känner till så cirkulerar vi runt i olika sorters banor, som i sin tur har större banor och allt de händer nu, du ser ju nu du hör ju nu du känner nu å du är medveten nu, det är inget vi kan fly från även om du väljer att tänka tillbaka eller tänka på framtiden så är det något du gör nu.

så man kan säga att den enda tiden som finns är nu, i en evighet.
jag tror inte på döden på det sättet, den finns ju där annars skulle jag ju inte kunna säga att jag lever nu, eller hur?
jag kan ju inte veta vad som är varmt om jag inte vet hur kallt känns,
kan ju inte veta vad ljus är om jag aldrig har sätt mörker,
ja kan inte veta vad kärlek är om jag inte känner till rädsla,
Döden är livet och livet är döden. spelar egentligen ingen roll hur mycket jag försöker förklara jag kan bara peka på nåt som inte går att förklara med ord, du kan bara känna inom dig själv för att verkligen veta. Jag är bomb säker på att du gör det annars hade du aldrig velat veta och jag hade aldrig svarat :)

Att uppleva evigheten är mer Nirvana än tortyr skulle jag tro. Det går att få glimtar av evigheten om man frågar mig, och det är antagligen det mest överväldigande underbara som existerar.

Fan vad du har ändrat synsätt på saker och ting, Anti.

Det kan man nog påstå. Ett andligt uppvaknande gör ofta det =) Det har i allmänhet gjort mig till en bättre människa tycker jag allt. Men ingen chatt i tråden nu! Hör gärna av dig på annat vis =)

Ett evigt "medvetande" (själ om du så vill) bär ju knappast på våra minnen och laster och kan därför inte bli olycklig eller uttråkad vilket bör göra evigheten sett från dess perspektiv till en sprudlande skaparglädje där samma ögonblick aldrig kommer igen och allt alltid är nytt (allt är alltid nytt det är bara våra hjärnor som sätter nya upplevelser i fack och buntar ihop dem med gamla upplevelser, detta ögonblick är fullkomligt unikt och om du inte trodde att du hade suttit framför denna dator innan så skulle det vara ett stort äventyr, att sätta etiketter på verkligheten är något som är väldigt praktiskt för fysisk överlevnad men inte för att söka sanning)..

enligt buddhismen och hinduismen och diverse andra religioner, bland annat europas mysteriekulter innan den kristna kyrkan uppstod och tog makten så går det att lämna den illusion som är vår "verklighet".. alternativet till evigt liv efter döden enligt alla filosofiskt vettiga andliga riktningar är återfödelse, något vi upplever dagligen i varje ögonblick utan att inse det, det som gör att vi inte inser att döden bara är en stor förändring i vår kropp och att inget väsentligt förändras i och med den är att vi klamrar fast vid denm tanke konstruktion och illusion som är vårt ego, när folk tar upp exemplet om att vi inte fanns innan vi föddes och inte kommer att finnas när vi dör så handlar det enbart om vårt ego, tror man att egot är allt vilket allt talar emot i mina ögon (det är snarare tvärtom) så händer ingenting efter döden eller innan födseln, tror man däremot att sanningen är större än vårt speglande i oss själva så är döden och födelsen ingen död eller födelse utan bara förändringar i materien precis som allt annat i fenomenens värld.. utöver det bör tiden som vi oftast ser den bara vara en tankekonstruktion vilket bör göra att evighet har en helt annan betydelse bortom oss..

för intressant läsning på ämnet döden och efterlivet (och livet självt och dess ständiga förändringar) så rekomenderas Den tibetanska Dödsboken med förord av C. G. Jung och Dr. Evans-Wents, där görs intressanta jämförelser mellan de de grekiska mysteriereligionerna och de österländska traditionerna och även de tidiga kristna mystderierna.. idén om ett evigt efter döden tillstånd i en annan värld där man straffas eller upplever oändlig njutning är en galen nymodighet skapad av våra kristna kyrkor som ett maktmedel enligt mig (det betyder inte att jag är emot kristendommens grundläggande esoteriska tankar)..

allt är impermanent, inget är evigt, allt är unikt och nu.. livet är konstant rörelse och med all sannolikhet kommer det fortsätta vara så efter våra kroppar bryts ned och tas upp av andra kroppar.. om nu inte den frigörelse buddhorna talar om kan uppnås..

Ja, Bardo Thödol rekommenderas starkt, det håller jag med om.

Själv tycker jag att evigheten med enbart en själ verkar jävligt skrämmande. Det som gör mig lycklig till vardags är ju liksom vänner, minnen och liknande, och om någon tog bort allt det dära så återstår inte så jävla mycket fett alltså.

...och om evigheten är att sväva omkring och uppleva saker utan att egentligen vara medveten om det så ser jag ingen skillnad på det och att vara död (i bemärkelsen "ingenting"). Minnen är fan allt.

Förlåt för trådnekromantiken, men Scrotum förtjänar allt ett svar (och så har jag inte varit inne på ett bra tag)!

Om evigheten är vad jag tror mig ha upplevt så kommer du verkligen inte bry dig alls, för du kommer ha alldeles fullt upp med att uppleva hur tid, rum och allt annat fogas samman till en perfekt enhet medans ditt ego förgörs och ditt sanna jag träder fram i dess ställe för att en gång för alla ge dig det fulländade perspektivet. Du kommer inte ha någon uppfattning om vad vi kallar verkligheten mer än som en liten del av "den sanna skapelsen", en liten del som du kan dissekera och förstå med ett ögonkast. Dina mänskliga egenheter och personlighetsdrag kommer smälta av dig likt ett vaxljus i en supernova mer eller mindre. Saker som vänner och minnen kommer blekna när du upptäcker att din verklighet bara var en av många och att ingen uppfattade den likadant som du. Extasen fulländas mer och mer när "du" förstår mer och mer av den sanna evigheten. Detta är naturligtvis bara om det jag har upplevt gäller för alla, vilket det naturligtvis inte gör/kommer göra, på grund av det jag tidigare tog upp med skilda verkligheter.

Eller så är jag psykotisk måhända?

Din vän

Det du beskriver rör mig faktiskt lika lite i ryggen som att inte vara medveten alls, men det är väl mitt mänskliga perspektiv som har den uppfattningen. Jag kan tänka mig att det faktiskt är jag som är mänskligt naiv och inte ser storheten i denna evighet. Men varför strävar och längtar människor efter denna upplysning om de inte kan se det ur annat än sitt subjektiva, mänskliga perspektiv? Lycka > sanning, och så länge man tror sig vara lycklig så torde man väl vara lycklig?

Det är där man kommer till det där med egot och ditt "sanna" jag. Egot har sin uppsättning känslor medans självet/det sanna jaget har en annan uppsättning känslor. Ditt ego kan vara tillfredsställt medans ditt själv lider i tystnad. Likväl kan självet vara tillfredsställt medans egot protesterar högljutt.

Självet kan i min åskådning ses som en slags "uplink" till evighetens härlighet. När du upplever att ditt själv är tillfredsställt belönar den dig med små glimtar av insikt i dess natur. När du väl fått vittring på detta mysterium kan du antingen avfärda det som ren idioti eller se det som en form av sanning. Jag valde den senare vägen och är sedan dess hänförd av denna mystik. Jag kommer vilja utforska och analysera detta tills den dagen jag uppgår i min "sanna" verklighet, evigheten.

Det är en stark upplevelse oavsett om man väljer att tro på den eller inte, och det finns belöningar på vägen såsom ett outtalat löfte om sinnesro och harmoni. Som jag ser det gör det mig till en bättre människa att följa den väg jag har valt, och på det viset drar man nytta av en uppenbarelse i sitt vardagsliv.

Som exempel har jag nu väldigt svårt att hata människor, då jag förstått att de i hög grad faktiskt är reflektioner av mig själv under andra förutsättningar. Jag känner även på grund av detta en djup samhörighet med allt liv och har slutat tänka på människor och djur som individer och i stället börjat se oss som ett kollektiv. Vi har bara varandra som den där lustiga killen som ser ut som Jesus säger.

Det medför även ett visst lidande när man ser på världen och bara önskar att andra kunde känna likadant. På det sättet hade vi varit mycket närmare den harmoni som en gång för alla hade fört oss framåt som släkte. Men i och med att jag nu upplevt allt detta så känner jag att jag i alla fall är redo att göra min del.

Din vän

Jag har jävligt svårt att greppa det där, och jag har också svårt att se att man kan uppleva det som du säger dig ha upplevt. Men som sagt kan det ju ha med mitt perspektiv att göra.
Jag förlitar mig till logiken och i viss mån empirin, speciellt om det gäller ett ämne jag inte kan sätta mig in i personligt. Jag utgår helt enkelt från mina egna förnimmelser och försöker bygga en logisk grund på det, och genom den metoden så avfärdar jag din teori. Både på gott och ont.
Samtidigt så vet jag att jag kan vara förd bakom ljuset, men det är lika troligt att jag inte är det.

Det blev lite luddigt nu. Trodde inte att ölen skulle påverka så mycket som den tydligen gjorde.

Jag förstår att du väljer att förkasta det, det är ju något högst personligt trots allt!

Jag vill dock lägga in att det där med att förlita sig på logik och empiri för att sedan säga "detta är verkligt" är ett strålande exempel på vad som kallas naiv realism. Bara för att något inte är kännbart betyder det inte att det inte finns. Vi ligger vetenskapligt sätt så jävla långt efter på vissa sätt...

Och ja, allt jag talar om är i stor mån självupplevt. Överdrifter och romantiseringar kan förekomma, men detta är mina minnen som jag formar min livsåskådning runt. Jag påstår naturligtvis inte att detta på något vis är faktamässigt grundat, men det är svårt att förneka en så stark upplevelse för sig själv.

Din vän

Joel413 Skrev det. Är precis den riktningen jag tror på.

Det största felet vi människor gör är att vi försöker klura ut den här stora frågan genom egot och våra tankar, vilket är fel. Det finns inga ord som kan beskriva eller några bilder som kan måla upp hur oändligheten egentligen är. Oändligheten bara är, och så är det. Det går inte greppa det mentalt. It doesn’t punish, it doesn’t reward, it doesn’t judge at all. It just is. And so are we. For a little while.

Men det finns något bortom egot, djupt inom oss. Beyond the mind. Det vi egentligen är. Som kan få en uppfattning om det.

Eternity forever!

Jag vill dock lägga in att det där med att förlita sig på logik och empiri för att sedan säga "detta är verkligt" är ett strålande exempel på vad som kallas naiv realism. Bara för att något inte är kännbart betyder det inte att det inte finns. Vi ligger vetenskapligt sätt så jävla långt efter på vissa sätt...

Logiken sätts i första hand, före empirin, och enligt logiken så kan vi inte vara säkra på någonting. Descartes hit och dit, och allt det dära. Du fattar.

Vetenskapen bör användas som ett mått i yttervärlden, och inte som ett sätt att bekräfta dess existens. Speciellt med tanke på att det är helt omöjligt...i nuläget.

Ingen tvekan om att vi är själen och inte den fysiska kroppen,
jag är starkt övertygad om att det fysiska livet som här på jorden är ett av många där vi åker som på utflykt/uppdrag för att uppleva och utvecklas ifrån dessa upplevelser samt i dom flesta fall har någon uppgift att utföra.

Själar insiktade på att nå högre medvetande tror jag!