Älska sin mamma

Tanken att hon en dag ska dö är inte hemsk, den är sann. Hon kommer dö. Det vet du redan, sluta inbilla dig annat.
Att det är en självklarhet att älska sin mamma är inte heller riktig. Jag har nog aldrig älskat min mamma. Det är inte så att jag hatar henne heller. Hon är bar amin mamma, what's the big deal?

Sa jag nån gång att den inte va sann? Läs rätt idiot!
Bara din mamma? Antingen är hon ganska dålig mamma eller så är du helt störd...banna mig nu om ni vill :D

Så bara för att man inte älskar sin mamma så gör det henne dålig? Det är nog du om är lite störd.

Ja, hon är bara mina mamma, och en dag dör hon. Då går man vidare med livet.

Sabrin

vad onödigt otrevlig du är.
varför skulle man vara helt störd alternativt ha en usel mamma för att man inte älskar henne?

och jag vet inte riktigt om jag håller med om:

Det är nog ganska självklart att man älskar den som gett en liv, om hon varit en bra mamma dvs.

det är knappast en bedrift att föröka sig, och det är ju inte direkt som om din mamma, eller någon mamma för den delen, skaffat barn för barnets skull.

...och det där om att du inte vill skaffa barn eftersom du inte vill att någon ska vara viktigare än din mamma.
varför inte då?
jag förstår inte alls hur du tänker.

jag blir f.ö. lite nyfiken på om din relation till din pappa är på samma nivå som den du har till din mamma, han hade ju ungefär lika stor del i att "ge dig liv" som hon.

det är knappast en bedrift att föröka sig

tala för dig själv du...



i övrigt håller jag med. det finns väl inte mer själviska saker än att skaffa barn. knappast beundransvärt

bperb P27

tala för dig själv du...

nu hänger jag inte med riktigt här, syftar du på de som har problem med fertiliteten och liknande, eller vad var problemet du såg i det jag skrev?

exempelvis. det finns väldigt många barnlösa par och ensamstående som inte lyckas hitta partners som inte skulle hålla med dig att barn är en självklarhet för de som önskar.

bperb P27

och det är ju självklart oturligt och trist, men jag ser för den sakens skull inte barnavlande som en bedrift värd att beundra/hylla.

var så jag menade, inte att det skulle vara en självklarhet för alla.

nä det kan jag hålla med dig om. men att barn skulle vara en självklarhet och en mänsklig rättighet verkar det vara många som anser. infertilitet och spontanaborter finns det en anledning till, så att det är trist vet jag inte om jag tycker att det är. snarare att de som inte lyckas skaffa barn och känner sig missgynnade är bortskämda jävlar som ser det som en självklarhet att få precis vad de önskar. rättvisa existerar varken i naturen eller i samhället

äh, det är väl trist för dem, i övrigt håller jag med dig.

Det är nog ganska självklart att man älskar den som gett en liv, om hon varit en bra mamma dvs.

Det låter väl som en helt vettig sak sabrin skrev? Har man haft en bra uppväxt och en relativt nära relation till sin mamma så älskar man henne. Inte ens det är nödvändigt ibland.
Orka att alla ska vara så mörka och svåra och inte kan älska sina föräldrar. (och märk väl att jag menar föräldrar som har gjort sitt bästa för att ge dig en bra uppväxt)

Det må vara av själviska skäl (eller dåliga beslut) som kvinnor skaffar kids, men allt dom gör efter att barnet är fött, förutsatt att dom inte är dumma i huvudet, är i stort sätt osjälviska handlingar för att ungen ska må bra, och det ser jag som en jävligt bra anledning att älska sin mamma.

För att svara på originalposten så låter det rätt disturbing, du borde nog tänka över hur stor plats din mamma tar i ditt liv. Och när tiden kommer för din mamma att dö så kommer du ha levt med inställningen att hon ska dö innan dig så länge att själva döden inte blir så jobbig som du tror nu. Framförallt inte om du har bildat familj och sånt.

Har man haft en bra uppväxt och en relativt nära relation till sin mamma så älskar man henne.

nej?
jag förstår hur du tänker, och det vore ju jättefint om det där var nån sorts allmän sanning, men det stämmer ju verkligen inte.

och det finns säkert oftast jättemånga och vettiga anledningar att älska sina föräldrar, men känslor är ju knappast något man styr över.

Orka att alla ska vara så mörka och svåra och inte kan älska sina föräldrar. (och märk väl att jag menar föräldrar som har gjort sitt bästa för att ge dig en bra uppväxt)

orka att alla ska leva i en naiv ljusblå drömvärld då. ska vi vara helt petiga så finns det faktiskt stöd för att föräldrar och avkomma ska stöta bort varandra i syfte att undvika inavel. missförstå mig inte, jag har de bästa föräldrar en människa kan ha så jag säger inget om att man inte kan uppskatta dem för det gör iaf jag

Sabrin

Dieallot ville ju bara hjälpa? Varför tror du direkt att han hoppar på dig? Underligt.

Nu till topic:

Det du pratar om är ju egentligen inte sådär överdrivet speciellt.
Hela grejen beror nog på att du har dålig "mamma-syn"! Jag skulle gissa att din pappa varit den styrande under din uppväxt, vilket gett dig känslan av att din mamma behöver din hjälp mer än han.
Upplever du att din mamma inte har råd med resor? Eller är hon rik men bara dålig på att unna sig själv saker och ting? Vad får dig att tro så mycket om dig själv? Vad får dig att vilja axla det ganska (!?) stora ansvaret att din mamma ska leva (ännu) längre? Och vad får dig tro att du kan axla det?
Överlag så tror jag att du kan komma att skadas hårt av det här.
Visst ska man ge kärlek till sina föräldrar. Men det börjar bli maniskt i ditt fall. Det börjar bli konstigt när man låter valen i sitt eget liv styras av vad man tror att mamma skulle tycka. Eller ännu värre: Vilket alternativ som gynnar mamma mest? Du glömmer att leva.

alla, iaf nästan alla, älskar ju sin mamma, så även jag, men ibland känns det som alla snackar om min mamma, min mamma, Pappa är minst lika betydelsefull! :)

Slug:
Ja, det beror ju på hurdan pappa man haft. Har han inte vatt bra kan man älska honom ändå men inte lika mycket :) Precis som med en mamma. Eller så kan man hata dom, beror på. Men vad jag inte förstår är hur man kan säga att man haft bra föräldrar men ändå inte känner något speciellt för dom som en del människor i den här tråden. Klandrar inte nån, måste finnas något som gått snett.
Men men..Skönt o höra att du älskar dina iallafall :-)

Sabrin

varför måste något gått snett?

om nåt kan man väl kräva av en förälder att den ska göra verkligen allt för barnet, om barnet sen väljer att älska föräldrarna eller ej är väl upp till det i så fall. barnet har ju knappast valt att få bli satt till världen.

inte för att vara otrevlig nu, men det känns snarare som det är för dig någonting har gått snett. du säger att du funderar på att läsa till läkare, då bör du nog försöka få dig en något mer realistisk, naturlig och vad en del kanske skulle kalla cynisk bild av verkligheten. att älska är inte självklart, däremot att dö

Sin mamma är det närmaste gud man kan komma i det här livet.

Dopeness P28

har du lust att utveckla det där lite?

Vi har egentligen ingen aning om gud finns.
Vi vet inte om gud har skapat världen och alla varelser. Vi vet inte om vi träffar gud när vi dör. Men vi vet att det är sin mamma som har gått och burit på en i 9 månader och senare krystat ut en. Vi vet att mamma har varit med och skapat oss och gett oss liv.

Dopeness P28

visst vet vi det, men betyder det att man är skyldig henne sin ovillkorliga kärlek, eller någonting alls egentligen?

var står pappan i den här jämförelsen?

Nej vi är inte skyldig henne ovillkorlig kärlek eller någonting alls egentligen.

Pappan står nästan på samma plats i jämförelsen. Men han har inte burit på en i nio månader och krystat ut en.

Misery_chick

men känslor är ju knappast något man styr över

Det resonemanget är ju cp, du får ju känslor att låta som något som bara uppstår helt oförklarligt och riktas på vem som helst. Du går väl inte och älskar random personer på stan för att "känslorna styr"? Man älskar personer som har ställt uppför dig eftersom känslor alltid baserade på erfarenheter och tankar?
Jag tror att alla friska personer älskar den personen som har ställt upp för en mest i livet.

bperb
Jag vet att det är så bland djur när dom blir könsmogna, men det enda jag kan komma på att det skulle kunna jämföras med är hur människor frigör sig från, och stöter bort föräldrarna i tonåren? Känns som att det bland människor har vart något inbyggt en gång i tiden att stöta bort varandra, men att det har växt bort mer och mer i tur med att vi lär oss mer och mer om det sociala failet och tabun med incest.

Förövrigt tror jag att det ni hakar upp er på i tråden är hur orginalpostarn skrev att hon älskar sin mamma av anledningen att mamman gav liv till henne, vilket självklart är en dum och inte det minsta självklar anledning att älska en förälder.
Det jag, och så jag förstår det, sabrin, pratar om är ju att älska personen som har älskat stöttat och ställt upp för dig mest i livet, vilket nästan uteslutande alltid av naturliga skäl är en förälder (åter igen pratar vi om folk med en _bra_ uppväxt)

Jag har bara svårt att se hur man inte kan älska någon som har gett dig villkorslös kärlek, tak över huvudet och mat på bordet i hela ditt liv om man nu inte då har någon skänslomässig störning som inte tillåter dig att känna kärlek. Men jag kanske lever i en naiv ljusblå drömvärld då.

Har ni inte hört talas om anknytning / symbios? Det är meningen att man ska knyta känslomässiga band och därmed älska personen man knytit an till (som oftast är mamman). Så antingen har det gått fel där av olika skäl som ni kanske inte ens är medvetna om, eller så har man någon psykisk störning som gör att man är oförmögen till att älska, eller så har föräldern varit ganska jäklig. Thats it. Det går inte att vara helt normal, haft en omsorgsfull och bra förälder och ändå sitta helt känslokallt och säga att det "bara är min mamma/pappa, so what." Finns ingen förklaring som är så enkel. Världen är mycket mer komplicerad än så, finns inget som bara kan vara.
Och självklart menade jag inte att man ska älska någon bara för att man fått liv, isåfall borde man hata personen också för man kanske hade viljat välja att inte leva.
Men normala människor känner för en person som funnits där för en under hela ens liv. Oavsett vem den personen är. Så jag tycker faktiskt bara synd om er..Jag är hellre galen som går runt och funderar på hur jag ska göra så att min mamma ska leva längre än att känna oförmåga att älska. Kan man inte älska sin mamma, pappa, bror, granne, vem det än är trots att den varit BRA, älskat dig, stöttat dig och funnits där i vårt och torrt, då är det något fel på er. Sorgligt...

Känns som att det bland människor har vart något inbyggt en gång i tiden att stöta bort varandra, men att det har växt bort mer och mer i tur med att vi lär oss mer och mer om det sociala failet och tabun med incest

det där får du gärna ha källa till, jag ställer mig väldigt skeptisk till att vissa saker skulle "växa bort" hos människan, det låter snarare som en övertro på sin egen art och en överskattning av kulturen. i flera kulturer är det inte helt ovanligt med kusingifte osv. jag vet inte över vilken tidsperiod du tänker, men evolutionära processer går sällan särskilt fort, speciellt inte hos en art som människan där jag har svårt att se hur just den egenskapen skulle utöva ett selektiv tryck då jag aldrig hört att den moderna människan skulle ha varit direkt fåtalig

Det jag, och så jag förstår det, sabrin, pratar om är ju att älska personen som har älskat stöttat och ställt upp för dig mest i livet, vilket nästan uteslutande alltid av naturliga skäl är en förälder

om man nu vill framstå som en sån humanist så känns det ju lite illa att verkligen gnugga in det i ansiktet på de (visserligen minoriteten kanske) som faktiskt har haft en kass uppväxt

Har ni inte hört talas om anknytning / symbios? Det är meningen att man ska knyta känslomässiga band och därmed älska personen man knytit an till (som oftast är mamman)

ja, under några år ja. om du hade fortsatt förbi trotsåldern så hade du fått lära dig att "det är meningen" att känslorna blir helt motsatta. nu ska väl det iofs i större utsträckning gälla mellan könen (alltså far-dotter, mor-son) och att det finns en fördel för närbesläktade honor att hjälpa varandra, men det skulle ju isåfall enbart sitta i generna i vilket fall som helst och inte antyda att vissa har en psykisk störning eller bara allmänt jäkliga föräldrar. du ger en lite för förenklad bild av verkligheten för att kunna dra några slutsatser från.

Det går inte att vara helt normal, haft en omsorgsfull och bra förälder och ändå sitta helt känslokallt och säga att det "bara är min mamma/pappa, so what." Finns ingen förklaring som är så enkel. Världen är mycket mer komplicerad än så, finns inget som bara kan vara.

världen (eller rättare sagt livet som jag antar du syftar på) är egentligen extremt enkel. mekanismerna bakom det är däremot tillräckligt komplicerad för att vi aldrig ska få reda på de exakta förhållandena bakom allting

Sabrin/MadMonk

dessutom har jag aldrig sagt någonting om huruvida jag skulle älska min mamma eller inte, det jag ifrågasätter är att det skulle vara någon sorts självklarhet att man gör det.

(Inlägget ändrat av JP 2009-06-22 10:20:22)

MadMonk

du får ju känslor att låta som något som bara uppstår helt oförklarligt och riktas på vem som helst. Du går väl inte och älskar random personer på stan för att "känslorna styr"?

Nejnej, självklart inte, inte så jag menade.

Man älskar personer som har ställt uppför dig eftersom känslor alltid baserade på erfarenheter och tankar?

finns de som älskar människor som misshandlar, trycker ner och förnedrar dem, kärlek är knappast något som alltid riktas åt de man kan tycka förtjänar det mest, det är det jag försöker få fram här, inte att kärlek är nåt man bara snubblar till och spiller rakt över random främling på stan.

Jag tror att alla friska personer älskar den personen som har ställt upp för en mest i livet.

och det tror inte jag, att man är tacksam (eller borde vara det) leder inte per automatik till att man älskar.

Sabrin

Jag tycker det vore lite fint om du istället för att försöka förolämpa mig och citera gamla och helt orelaterade saker svarade på de inte alls så svåra frågor jag ställde i mitt första inlägg.

Sabrin

Så jag tycker faktiskt bara synd om er..Jag är hellre galen som går runt och funderar på hur jag ska göra så att min mamma ska leva längre än att känna oförmåga att älska.

Det är ju inte direkt så att man bara har två alternativ? Dessutom är det ingen i denna tråd som gett sken av att vara oförmögen att älska. Och även om de hade gjort det så är världen inte så enkelspårig som du vill påstå. Du simplifierar världen på ett vedervärdigt sätt. Sektliknande.
Varje individ har en egen speciell relation till sina föräldrar. Precis som du. Du är varken speciell eller konstig. Förstod inte heller meningen med tråden. Det jag förstod var att det kan ligga egoism bakom allt. Efter att du bjussat morsan på en resa till Rom så hade du gärna tagit lite cred för det. Du ville berätta för oss hur duktig du är. Och, ptja, det är du...väl...

Men normala människor känner för en person som funnits där för en under hela ens liv.

SNÄLLA förklara för mig vad normala människor skulle kunna tänkas vara, jag kan inte vänta på att höra din förklaring!

OFF-TOPIC

Håll er på mattan barn, annars kommer jag att ringa era mammor så får de ta er i örat ;)

//Jonas - moderator

Moralpolisen PenDragon is in the house! Haha, skämt åsido, I'm OUT ladies.

Haha ja men vafan, finns ju få saker som är så efterblivna som när folk försöker använda SIN specifika definition av vad normalt nu är, som någon slags universal sanning alla håller med om.

Håller med. Men har du läst hela tråden så förstår du att det inte är någon idé att försöka diskutera med trådskaparen.

bperb

Att inleda en mening med "Det känns som" brukar indikera till att det är rena gissningar, dvs. jag hade ingen aning och det finns inga källor. Däremot får du gärna lämna källa på det där att vi stöter bort föräldrar för att undvika inavel, eftersom du faktiskt verkar kunna din sak.

om man nu vill framstå som en sån humanist så känns det ju lite illa att verkligen gnugga in det i ansiktet på de (visserligen minoriteten kanske) som faktiskt har haft en kass uppväxt

lol wat? För det första vill jag inte framstå som någonting, och att gnugga in folks dåliga uppväxt eller handikapp för den delen, i deras ansikten ser jag inget fel på? Man ska visa att man har haft det bättre.

Förövrig känns du mest trovärdig i tråden om man bortser från vissa frispel så det känns inte som man får ut något på den här diskussionen för du har antagligen rätt.


Misery_chick

Jag har faktiskt aldrig påstått att du inte älskar din mamma.

Eftersom vi pratar just kärlek till en kärleksfull och bra mor så verkade det inte aktuellt att diskutera och ta upp psykologiska fails som gör att folk faller för och älskar elaka människor. Försökte hålla mig lite ON TOPIC eftersom det verkar vara viktigt att vissa i tråden gör det och andra inte.
Jag tror i grund och botten att det handlar om att vi har olika definitioner av vad kärlek är. För mig är kärlek något jag känner för vänner och föräldrar som åter och åter igen har ställt upp för mig och älskar mig. Sen utesluter inte det att jag också råkar ut för psykologiska fail och älskar "fel" person. '

MadMonk

nej det blev lite knepigt när inlägget editerades, den delen som ligger kvar är riktad till sabrin, som påstod att jag inte är kapabel att älska överhuvudtaget.

och du har nog rätt, vi har olika syn på vad det innebär att älska.

Efter att du bjussat morsan på en resa till Rom så hade du gärna tagit lite cred för det. Du ville berätta för oss hur duktig du är. Och, ptja, det är du...väl...

Fyfan vad ond och cynisk jag är på morgonen! Hahaha! Player hater!

Du ville berätta för oss hur duktig du är.

DET EKAR I MITT HUVUD! FÖRLÅT SABRIN. Jag menade verkligen inte det jag skrev.

(Inlägget ändrat av JP 2009-06-23 11:03:19)

hurricaneknight:
Nu var du rolig! Im humble, avskyr att prata om mig själv. Men du får gärna dra egna slutsatser ;) Som jag skrev i slutet så undrade jag om jag var konstig eller om det finns fler som känner/tänker såhär för jag börjar själv känna att det börjar gå i överstyr. Har verkligen inget behov alls av att bevisa för nåågon annan än mig själv hur "duktig" jag är. Och speciellt inte på whoa, kära vän :)

för att vara ödmjuk är du väldigt snabb att hävda att det är något fel på de som inte resonerar som du angående det här.

har ju knappast pallat läsa alla tidigare inlägg, så ursäkta om jag upprepar saker folk redan sagt.

ville bara påpeka att om barn känner att dom är skyldiga sina föräldrar något för att dom gett dom liv behöver antingen ta sig en funderare på vems val det var och för vems skull barnet skaffades, eller så har dom väldigt dåliga föräldrar.

jag stör mig otroligt mycket på när folk (oftast i fattiga länder) skaffar många fler barn än vad dom kan försörja med motivationen "dom ska försörja mig när jag blir gammal", det måste vara höjden av egoism.

(nu säger jag inte att alla överbefolkade familjer i fattiga länder beror på att föräldrarna tänkt så, men dom finns)

rsremain

något som måste vara ännu mer höjden av egoism är när folk (oftast i rika länder) skaffar barn för att ha som accessoar. nu säger jag inte att alla gör så men de finns

bperb P27

Orkar verkligen inte diskutera. Men det där är verkligen inte sant.
Även om någon rik jävel adopterar fyra fattiga ungar för att få lite street cred så hjälper de ändå barnen och skapar sig själva så jävla mycket jobb att det vore en skam att kalla dem egoister. Barn skaffar man ju för sin egen skull. Egoismen och omtanken i det hela väger upp varandra.

hurricaneknight

jag vet inte om du missförstod mig men jag pratade inte om adoptioner eller nåt. men det kanske du förstod. jag kan lova dig att jag i bekantskapskretsar har sett kids bli en trend. omtanke är att spendera mycket tid och kärlek med sina barn, hur många föräldrar finns det inte som jobbar 60-70-80 timmars-veckor, skaffar au-pair, barnflickor, och gud vet vad för att sedan försöka köpa sina ungars kärlek? det är sant att barn blir "inne", och det är sant att föräldrar försöker köpa sina barns kärlek. men det gäller som sagt inte alla. men det finns

det är ingen självklarhet att älska de som alltid ställt upp för en. har människor i mitt liv som jag är grymt tacksam och tillgiven till för att de ställt upp för mig, men jag älskar inte dem för den sakens skull. det är väl samma sak med mammor egentligen. sen handlar det väl lite om hur man definierar att älska? antar dock att det är lite OT. kärlek hur som helst är något väldigt komplicerat och svårbegripligt, och att över huvud taget diskutera huruvida man borde älska sin mamma när själva begreppet har lika många definitioner som det finns människor känns rätt... jobbigt..

men att känna någon slags tacksamhetsskuld till sin mamma och att vara redo att viga resten av sitt liv till att hylla henne känns faktiskt lika osunt som något annat.. på tal om vad som kan tänkas vara "normalt"..
jag har själv haft de känslorna inför min mamma men när jag tänkt steget längre har jag insett att det hade anledningar som varken berodde på något bra/fint eller min mammas goda gärningar..

sabrin, försök vända din oändliga kärlek till något positivt istället, för du har antagligen har en helt riksbra mamma. om hon verkligen är så über så är jag säker på att hon vill att du ska leva ditt liv fullt ut och inte springa runt och nojja över att hon ska dö eller inte våga skaffa barn av rädsla för att tappa fokus från henne. har dock inga konkreta tips på hur du ska gå till väga för att lyckas med det men ja, man kan inte få allt här i världen.

sen när du skriver att dessa tankar skapar problem för dig, att de hindrar dig från att göra vissa val osv, så kan jag inte hjälpa att tänka att du kanske borde prata med någon om det? för ja.. det är väl just när ett beteende/tankemönster börjar styra ens liv som man borde försöka reda ut det.. som med allt annat..

bperb P27

Om någon säger att folk skaffar barn för att det är inne så tänker man automatiskt på adoption. Det är väl inne (:P). Att skaffa egna barn är väl snarare något folk känner sig "tvungna" att göra... Men jag hajjar din grej, ja!

hurricaneknight

då tänker vi på olika saker. men vad jag förstått det så är är det ingen helt enkel procedur att få bli adoptivföräldrar och att processen tar lite längre tid än att bli på tjocken för att alla i ens bekantskapskrets skaffar kids. jag tror att folk som adopterar är några av de som faktiskt har tänkt igenom beslutet mest, mer än de som får barn "av misstag" eller gör det för att alla vänner gör det. jag har lättare att acceptera folks beslut att adoptera barn än att skaffa egna, även om i min direkta bekantskapskrets inte riktigt än är några tankar på adoption

Är väl inget konstigt i att vilja skaffa "egna" barn. Hur mycket många av oss än försöker är vi i slutändan bara ett gäng klumpiga däggdjur som bara vill yngla av oss.

bperb P27

Har inget att tillägga, håller bara inte med.

Länk till http://www.220.ro/e5oWXPOrjc/NORE-Love-Ya-Moms