Att vara nöjd

Att vara nöjd

En kille i sina glansdagar. Så skulle jag vilja beskriva mig själv. Jag har ett bra hederligt arbete inom byggbranchen och tjänar rätt skapligt. Jag har en flickvän som jag har varit tillsammans med ett bra tag och vi bor tillsammans i en ganska sjysst lägenhet sen en månad tillbaka. Jag har vänner. Jag har familj. Jag är inte överviktig. Jag är relativt berest, tycker om god mat, musik och gräs.

Jag borde vara nöjd.

Usch, det ryser i hela kroppen när jag säger det. Jag är inte den människa som nöjer sig med saker och ting. Jag vill leva. Att nöja sig med något innebär slutet för mig, att vara nöjd betyder att avsiktligt varken göra mer eller mindre åt det man tycker är "Okej".

Okej? Vem fan myntade det uttrycket? Jävla idiot.. Det ordet hör hemma i samma påse som "Borde" och "Om" - och Nöjd. Dessa ord finns bara till för att ge en ångest.
Livet borde vara enklare. Tänk om jag hade gjort si och så istället. Man ska vara nöjd med det man har. Sug min kuk..

Kalla mig missnöjd istället.

Enda anledningen till att jag sökte jobbet från början var för att det inte fanns nåt annat. En slump dessutom, en Metro annons.. Men nu, snart 1 ½ år senare är jag kvar. Jag har absolut inget intresse alls för det jag arbetar med, det är verkligen inget jag vill göra och jag börjar varje morgon med att gå upp kl 5 och leka med tanken att sjukskriva mig. Det har hänt ett par gånger..

Tjejen jag har är en ljusglimt i vardagen. Men det hindrar inte mig från att skapa små oviktiga gräl som kan förstöra kvällen, ta henne för givet och gå lägga sig med ångest inför morgondagen. Som vanligt. Vet ärligt talat inte hur länge hon orkar.

Gräset börjar gå ut över mitt temperament och jag känner mig mer och mer lättirriterad. Något som självklart går ut över henne. Börjar nästan kännas som om de polare man har också bara ringer när det är dags för att softa på ett par. Och vice versa. Men ändå känns det som om det är det enda som får mig att fly den här grå vardagen. Om bara för en timme eller två.

Det känns som om tiden går för fort och livet bara rinner iväg. Nu är man 21 liksom och man vet inte vart de senaste 3-4 åren tagit vägen. Poff bara.

Och det går ju självklart inte att prata om det här med sin familj. Det slutar bara med att man ska vara nöjd. Tro mig inte fel, självklart är jag tacksam för det jag har. Inte alla som har jobb i dessa dagar. Det kunde varit betydligt värre jag vet.

Men det känns ärligt talat som om jag börjar bli schizofren eller nåt. Man tänker så jävla mkt på allting hela tiden så det känns som om man har en röst i huvet. Går inte att kontrollera tankarna. Blir bara mer ångest, och ångest över att man har ångest.

Dock har jag börjat fila på en 5 års plan. Jag har kommit i underfund med att det blir inte bättre av att bara sitta och tänka, vad ska jag göra vad ska jag bli. Ångest. Man kommer ingenstans då. Utan att prova på saker, träffa nya människor, det ena leder till det andra och till slut kan man hoppas på att man kommer på rätt bana.

- Byta jobb. Skaffa något vanligt lallarjobb typ lager - Gå dit, göra det man ska, vänta på pengarna.
- Spara. Till handpenning på bostadsrätt, resor, bil, pension.
- Leva. Ha kul, festa, resa, träffa folk och uppleva saker.
- Plugga upp betygen.
- Utbildning. När tanken slagit mig om vad jag faktiskt vill arbeta med.
- Vuxenliv.

Så när jag är 26 så ska jag, eller vara på god väg att; Ha en lägenhet i stan, pengar på banken, bra betyg, bra utbildning och arbeta med det jag tycker är kul och trivas med det. Och förhoppningsvis se tillbaka på åren som gått med många minnen och nyttiga erfarenheter.

Då är jag nöjd. Skratch that.. Då är jag Glad.