Den värsta stunden i livet

Håller på med en "novell" om skitiga ögonblick i livet, drar upp den här sen? Du får använda den hur mycket du vill!

På vintern, denna vinter, mörker, mörker, ingen snö som lyser upp.. Nu är det lite vårkänsla, men för typ två veckor sedan var den värsta tiden jag upplevt och nu... skola, sova 5 timmar, skola igen, sova 5 timmar, skola, jobba efter skolan, sova 4 timmar, osvosv, inget ljus. ingen tid att vara ute i ljuset, bara skriva arbeten framför datorn, extraknäcka på kontor framför en dator... sitta i skolan o kolla ut på ljuset men inte uppleva det, sluta kl 3 gå ut då var det redan mörkt, osv, mala på i veckor, ett kort lov, festa som fan ingen sömn åter igen... hela tiden har det malt på, skolaj jobb, dålig sömn, bakis varje lördag pluss fredag... man är ju bara människa och passar på att festa på helgerna... klubben, hem kl 5, upp kl 3 mörkt igen, plugga, jobba skola igen. osvosv.
Värsta stunden i livet hade jag nog endå idag, jobbade idag, gick upp kl 8, somnade fyra, skulle ut med massa polare o festa ikväll, men i kön kände jag att jag mådde riktigt piss så jag drog hem, inget känns roligt ljust nu, har ont i kroppen, orkar ingenting, ska skriva en historia uppsats som skall vara klar på måndag, den ska vara fyra sidor, jag har inte hunnit börja på den, ska göra det imorgon, sedan ett projekt arbete på ca 12 sidor, har skrivit 6, skall vara klart på måndag.... Har haft dålig mage hela vintern på grund av stress och oregelbundna måltider vilket beror på sena skoldagar och jobb. Så just nu e nog värsta stunden hittils i mitt liv...Tänk dig magont, stressad till tusen, trött som fan, o så har man massa arbeten framför sig....kärleken har legat kasst som fan till hela vintern på grund av all stress o jäkt dygnet runt... allt känns som att det roterar fruktansvärt snabt, så snabt att jag mår illa... typ så förklarar jag den värsta tiden i mitt liv hittils.... Går natur så det kan vara en faktor som gör det så illa, extremt mycket plugg, studenten nu i vår...Är dock inte helt knäckt då jag har en fet tågluff framför mig, chilla på öland två veckor, pluss ett sabbatsår innan universitetet... Men en svensk vinter i kombination med att studera natur i kombination med lite otur, i kombo med pessimistiskt tänkade, i kombination med att jag blir stressad lätt som fan, i kombination med att jag käkat dåligt o festat varje helg så magen har blivit helknas gör att detta är sämsta dagen. Men med glimten i ögat så skriver jag detta... snart e det studenten osv så man dukar inte under, men det är läskigt nära!

Man kanske skulle förklara det värsta ögonblicket o inte dagen, så det värsta ögonblicket blir nog känslan när jag ikväll var påväg ut!

När jag jobbade på ett äldreboende och en äldre människa som hade svår smärta dog när jag var inne på hans rum, dem sista 4 timmarna han var i livet bad han till gud om att få slippa smärtan, och klagade på att det skulle sluta så smärtsamt.. han var alergisk mot morfin så han var helt utan smärtstillande och hade fantomsmärtor i sina amputerade ben. det var en riktigt creepy kännsla när han dog, det var första gången jag sett en människa dö, men samtidigt så var jag glad över att han slapp smärtan. när han tog sitt sista andetag så kändes det som hela världen stog på paus

Jag har ett par...

2005 10 17

2006 04 15

2008 02 28

WarriorOfA

Var det då du fick reda på att USA hade invarderat Irak?

nej mantis..det var då jag fick tannkar om att åka till irak.. men det var inte därför dagen blev dålig.

Jag var på restaurang och fick för mig att min tjej som satt brevid mig flörta med en annan kille och lät han lägga foten upp mellan benen på henne. Jag tycke att hon skakade i stolen och hennes röst var flåsande, mitt emot henne satt en kille som pratade intimt om saker hög och vänster.

Det var det värsta som hänt mig, iaf som jag känner nu. Jag spydde nästan på plats och jag skakade så mycket av adrenalin att jag inte kunde sitta still.


Efter det har jag blivit paranoid, jag försöker fortfarande arbeta bort min rädsla av detta för att hon e sådan underbar tjej... Samtidigt så vet jag fortfarande inte om det var sanning eller ej, jag kommer nog aldrig få reda på det. Unless jag tar henne på bargärning någon gång. Då tror jag att alla pusselbytar kommer på plats... Sedan dess och nu så lever jag i utopi när jag är ensam med henne och ibland ett rent helvete när vi är i grupp. Jag arbetar med att bli av med min rädsla, men det är grymt svårt.

Har ingen speciell händelse, mer blandad kompott & greatest hits.
Mitt liv har bara varit den ena jävla saken efter den andra

mina värsta perioder va först för ungefär ett år sedan när en tjej ja va totalt störtkär i o fortf har känslor för va ihop me min närmsta polare...låg bara hemma o glodde rätt upp i taket o söp skallen totalt i bitar o käka massa piller o skit när helgen kom..

de andra va i somras när en av mina bästa polare tog livet av sig o hans morsa o massa annat folk här i stan anklagade mej o en annan kompis för hans död o snackade om att vi skulle brinna i helvetet o grejjer..

just nu känns de inte allt för muntert heller...tjejen ja nämde förut har blitt ihop me en annan kompis o patetisk som jag e så har ja fortf inte kommit över henne eftersom vi höll på me varann en del i somras o hon har sagt att hon ville bli tillsammans med mej igen..känns som om ja aldrig kommer komma över den tjejen o de gör mej typ galen.
men den största anledningen är att allt går runt i ett jävla ekorrhjul o varenda vecka e den andra lik..ligger bara hemma o gör inte ettt skit hela veckorna förutom ifall nån vill supa o på helgerna e man alltid med samma folk o på samma plats eftersom de helt enkelt inte finns nåt annat..

Jag har nyligen haft en period då jag skolkat relativt mycket och bara legat hemma. Anledningen vet jag inte riktigt, men jag har tänkt på livet (klyscha). Nu går jag ju i skolan, men jag tänker fortfarande alldeles för stort. Det händer dagligen att jag undrar varför allt händer. Varför föddes jag, och varför ska jag föra vidare min släkt? Vad vinner jag på att lyssna på alla andra, ingen har ju levt mer än en gång ändå, hur skulle de veta?

Det går sjukt mycket djupare än så, jag hade lätt kunnat skriva en bok om det hela.

Du föddes för att dina föräldrar föll för lustens frestelser.

Du ska föra vidare din släkt för att det är biologiskt programmerat. Breeding is the way of nature.

Du vinner kunskap och förståelse genom lyssna på andra, dvs hade du inte lyssnat hade du inte kunnat tänka dessa tankar.

Ingen har levt mer än en gång vad vi vet. Det bygger på tro, ingen kan bevisa om det stämmer eller ej.

Det enda jag kan bidra med är den första och enda depressionen jag har haft. Jag var ganska liten, 12 eller 13 år. Jag grät och sov i princip bort det året. Det är också det enda som skrämmer mig, förutom sprutor och andra pubertala rädslor...att det ska komma tillbaka.

elefanten P21

Det där gör mig inte mycket klokare, jag känner mig bara som en oväsentlig del av något som är så stort att ingen kan förstå hur stort det är.

Jag är förbi det där stadiet (att tänka enkelt och någorlunda konkret) :

"Du föddes för att dina föräldrar föll för lustens frestelser.

Du ska föra vidare din släkt för att det är biologiskt programmerat. Breeding is the way of nature."

Det fungerar inte för mig, mina tankar blir då "What's in it for me?". För i praktiken vinner jag ingenting på att föra vidare en liten onödig kvist av mänskligheten, när jag väl dör så kan hela mänskligheten dö ut, jag kommer inte vara här för att bry mig eller märka någon skillnad

Faktum är att mänskligheten har hittat på hela grejen med att det är våran drift att ha sex, det kan lika gärna vara våran uppgift att odla ärtor och runka hela dagarna. Allt är människans skapelse, jag har ingen annan bild av någonting alls. Helt plötsligt är ingenting fel eller rätt, för alla idéer och tankar är skapade av människor. Varenda tanke som någon tänker kan vara människans rätta kall, för ingen vet säkert.




Nu gled jag visst ur temat lite. Men tänk er liknande tankegångar (som går djupare och djupare) som jag fastnar i nästan dagligen.

Det var mars och jag hade precis tagit fram min moppe.
Min allra bästa vän var ledsen över ett förhållande som tagit slut så vi bestämde oss för att skita i skolan och åka å käka och snacka i några timmar tills jag började jobbet.

Jag körde, hon satt bakpå. Jag hade hjälm, inte hon.

Vi kör in i en rondell och sen smäller det. Från höger sida så körde en passat rakt in i oss. Jag känner hur jag studsar i asfalten sen blir det svart.
Jag vaknar upp något ögonblick senare av min kompis som skriker och gråter, man hör rädslan i hennes röst. Jag sätter mig upp och försöker ta mig till min kompis men någonting gör att jag inte klarar det. Jag skriker åt alla människor runtomkring att hjälpa henne då hennes fot bara var en enda stor blodklump och jag vill försäkra mig om att hon mår bra. Jag kan inte tänka klart och tänker på att min kompis måste ha hjälmen så jag tar av mig hjälmen och försöker sträcka den åt henne.

Jag känner att allting är mitt fel och jag tror att min kompis kommer att dö. Jag trodde att jag skulle förlora den enda människan som verkligen betytt något i mitt liv förutom min familj.
Aldrig har jag varit så rädd.

Hon slutade aldrig att skrika och jag visste inte om jag skulle ta det som ett bra eller dåligt tecken. Jag kände inte min egen smärta förrän några minuter senare. Då fruktade jag för mitt eget liv på samma gång. Men jag tänkte hela tiden "hellre jag än henne".

De skickade bara en ambulans från början, dom skjutsade mig i den och jag fick inte veta hur det var med henne förrän flera timmar senare då vi hamnar i samma rum på akutvårdsavdelningen.

Under hela den tiden som jag inte kunde se henne så var min enda tanke "Hur mår Ronja?"


Rädslan går inte att förklara.

Lillfrida: Hur gick det då? Klarade hon sig? Hur gick det med foten?

diZZySWE P17: Att föra vidare sitt biologiska arv är bara en naturlig instinkt. Det är en av det mest grundläggande saker vi gör. Äta och föda.

Allt annat runt omkring, djupa tankegångar osv är ett påhitt av människan.

elefanten P21

Vem sa till dig att det är en naturlig instinkt? En människa, tro? Hur vet du det, vad har du för bevis egentligen?

I övrigt så minns jag en tidpunkt i mitt liv då jag utåt hade ett väldigt bra liv, men jag avskydde personen jag hade blivit. Man tappar totalt riktningen i livet och måste tänka om vem man är och varför. Det gav en stor tomhet. Man står ensam i sig själv oavsett om omgivningen är omringad av människor.

Det var den värsta personligt framkallade känslan i mitt liv.

diZZySWE P17: Tror du djur har samma tankegång? De handlar enbart på instikter. Vi är bara en annan art. Varför skulle vi ha ett annat syfte? Det har inte förändrats sen våra första förfäder. Sista repliken eftersom det är offtopic. Vill du skriva mer så får du starta ny tråd.

Testosteron P18

Hon klarade sig utan en skråma i 'fallet" men bilen körde rakt på hennes fot.
Hon bröt den på 3 ställen och hälsenan gick av.
Nu har hon inga större problem.
Jag går fortfarande på rehab för mina skador.

jag var uppe i norge, med 3 vänner. besökte en av dom, hans far då strax utanför Drammen. Hurum hette de tydligen.. Vi åkte en wv jetta 80 års modell och det är inte vidare krocksäkerhet i dom änna men så har vi hämtat flyttlasset vi börjar bege oss mot macdonalds inne i drammen, det är halt ute men han som kör tror han har rallyskills och vid en bro (en sånn bro där det går en väg under bron) vidare till en annan. så får vi ställ glider upp på ett broräcke och vid de tillfället känns det som att vi är ute i skogen åker på stubbar eller något, men då glider vi alltså 16 meter på ett broräcke med bilen sen flyger vi ner 10 meter efter detta.. bilen ställer sig med fronten ner och bagaget upp mot en lyktstolpe som att den står på händer då änna.. det smäller kraftigt, vi hade en domkraft bakom våra huvuden och precis när det smäller flyger den domkraften smack ner i frontrutan och smackar ut den av någon övernaturlig anledning har ingen av oss fått denna i huvudet. och till råga på allt hade ingen utav oss hade bälte förutom en av mina vänner som satt till vänster i bilen, vi andra hade flygit fram i framsätet typ där man har fötterna, själv låg jag med bena i bagageluckan och huvudet där man har fötterna vänster fram.. hade svimmat men vaknade upp där, blod överallt var det men ingen hade brytit nått. en tjockis som ja var fastklämd brevid började skrika, han kunde inte andas så det var en jävla creapy stämning.. en överviktig polare hade jag klämts fast brevid han låg över mig då var ihopklämd kunde inte andas fullt själv, han kunde inte andas alls typ utan pustade som en gammal åldring under dom sista minuterna i livet  eftersom att bilen var betydligt mindre rymligare efter den extrema smällen då.. tänkte va fan gav han en bitchslap o sa de e lugnt de ordnar sig försökte trösta han lite då själv insatte jag mig inte i tankar om att detta kunde varit slutet och sånt då utan jag höll lugnet i behåll hos dom andra.. den andra som hade bälte då hade smackat ut rutan och begett sig upp mot vägen ringt efter polis det dröjer halvtimme - timme, polis kommer dit dröjer en stund men dom får ut oss alla, genom bagageluckan.. endast chaufören e vid de tillfället lite skadad. jag och min bigboned kompis blöder nu minns jag inte exakt vad han hade råkat ut för för skador då.  smärta av men ont hade han , jag hade fått lätt hjärnskakning axeln var lite paj hade legat klämd där, han med bälte klarade sig med lite fuckad axel också.. hade blivit ett enormt tryck i bältet. men då iaf ställer sig snuten och tar kort på bilen.. dom berättar för oss att detta stup kallas  helveteshålet i folkmun internt där borta för att fler folk har kört ut där då och det hade inte slutat med liv i behåll tydligen, så detta var fan nog de värsta men ändå de mest äkta man kände inte rädsla, jag kände mer andrenalin. kändes som att de hände något for once..kändes som att nu e de my time to shine och tystnaden i luften när bilen flög då vi trodde den stannat efter broräcket (i skogen efter stubbarna  vi trodde vi kört över) smällen som sedan blev.. det var priceless nu i efterhand

ursäkta om formuleringarna är lite flummiga, låter eventuellt lite osannolikt. dock är det true story.

ska tillägga att ingen av oss lider av detta i nuläget, och det var alltså 2 år sedan nu detta inträffade.

seeuontheflipsyde . kan du ta det igen i stycken ? omöjligt att läsa.

det hade du fan rätt i. ignorera det, tänkte dela upp det i stycken innan post men det blev brottom, haha pretty värdelöst

När jag skulle födas, kändes som om hela vida världen arbetade sig mot mig.
Jag grät också när jag kom ut det gjorde ont när dem klippte av navelsträngen på mig - riktigt ont.. sedan gick livet som det skulle i 1 vecka eller något, efter det började mina päron slåss, dem missbrukade.

En gång slogs mina päron, min pappa slog morsan så hårt så hon föll och började blöda sen sprang han hemifrån, jag blev så rädd så jag visste inte vart jag skulle ta vägen, det slutade med att jag bara sprang hemifrån med eftersom jag och min mamma inte alls var nära varandra, jag var 15 då, jag sprang mot tunnelbanan, den natten sov jag också i den.

Jag åkte aldrig tillbaks hem, jag försökte klara mig på egen hand - det var tufft, jag gick ju inte till skolan heller, jag tror nog att jag blev en mästare på o panta burkar samt att hitta mynt i kundvagnarna utanför ICA maxi. Ibland kunde jag ha tur och dra hem runt 100 kronor per dag, det kunde jag köpa en baguett och en pucko för, det kändes bra och vara "fri" på det sättet.

På det sättet levde jag i 3 hela år. När jag blev 18 var det en skön känsla, jag hade en vän som arbetade på ett gym, han erbjöd mig ett jobb senare det året, inget stort - städare. men jag fick ju bo i lokalen.

Jag arbetade mig upp och nu har jag en egen 1:a i Södertälje.
Jag tror också att graffitin hjälpt mig igenom det hela, när jag inte hade något att göra på dagarna blev det att jag gick och snattade sprayburkar i den närmsta butiken.

Det är min livshistoria.

Den 26 Januari 2008
Vi får ett samtal hem vid ungefär två på natten. Det är min morbror som talar om att min moster hennes man och min kusin har mördats. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv och ja varken skriva eller prata om det utan att gråta. Det hela känns så overkligt. men det slår en då och då att det faktiskt har hänt. Sen att se min mamma må så dåligt gör det bara värre. Hon har inte sett sin syster sen vi flyttade från irak för ca 14 år sen och hon kommer aldrig att göra det. Det brutala sättet de mördades på är de värsta. Hade de varit sjuka eller dött i en explosion eller vad som helst så skulle det ha varit lite annorlunda men när de kommer folk till deras hus utger sig för att vara poliser och hotar dem tar allt de äger som inte är alls så mkt , torterar dem för att ändå skära halsen av dem! Det är barbariskt man behandlar inte ens djur sådär. Vad har min 13åriga kusin gjort?? Vad har hela familjen gjort, ingenting.  Hela det här scenariot om hur allt gick till spelas om och om i mitt huvud och jag kan inte fatta att det är sant. Ibland hatar jag mitt land, mitt folk och min religion och allt som har me de att göra.  Min mardröm har blivit att gå o lägga mig. Jag har väldigt svårt för att sova och är jag inte väldigt trött så somnar jag inte in utan tänker på just det här.

känns som om hela min barndom är den värsta dagen i mitt liv...svårt att välja en händelse