Det logiska i det ologiska
Föreställningen andas, så varför kvävs jag? Mina tillflykter håller mig vid liv mer än själva levandet, men eftersom allting kunde klassificeras som tidsfördriv ser jag inget fel med denna temporära lösning. Ingenting är ändå varaktigt, varken jag eller mina tankar, så beslut som kunde anses olämpliga ter sig allt lämpligare. När gränserna mellan sanning och lögn suddas ut återstår bara mitt medvetande, ett påtagligt problem om problematiken ligger i att jag inte kommer överens med mitt huvud. Men å andra sidan finns det väl ingen som förväntar sig klara tankar i en huvudlös situation? Logiken blir alltmer abstrakt, och abstrakta problem borde väl också följa en viss logik, eftersom ingenting jag går igenom är mer unikt än jag gör det. Mänskliga problem förblir alltid mänskliga, en omänsklig lösning kan inte vara det som förväntas. Varför böjer sig inte mitt medvetande under de medicinska angrepp det utsätts för? Varför verkar världen mer overklig för varje gång jag slutar blunda och ser på den? Om jag utesluter depressionen och ser synen från ett annat perspektiv förblir resultatet detsamma. Vilket får mig att ifrågasätta ifrågasättelsen överhuvudtaget har något som helst att göra med depressionen, om man bortser det enkla faktum att jag är okapabel att leva ett liv som grundar sig på något annat än det jag tror på. Och för någon vars val är att inte välja blir detta inte bara en paradox utan också en återvändsgränd. Jag väljer konstant, men det är tillflykterna jag väljer. Det enda som tillåter mig att andas. Jag väljer att fly inför smärtan som går över min toleransförmåga, och det är den flykten som sakta tar mitt liv. Jag inser att detta på förhand är en förlorad kamp, eftersom det snarare är smärtan som styr mitt liv än jag själv, och jag inser mycket väl att mina tillflykter är lika bedrägliga som livet. Jag väljer att fly, eftersom jag inte är kapabel att bearbeta problemen, och inför det faktum att jag inte är en stark människa. Jag väljer att andas istället för att dö, på det enda sätt mitt medvetande känner till. Det som bildar ett komiskt sken över det hela är tanken att allting jag går igenom är ett resultat av överlevnadsinstinkter. Min vän skulle ha sagt "välkommen till cirkus homo sapiens", men jag väljer att uttrycka min beklagelse över detta med en oförstående blick och felaktiga slagord. Välkommen till min undergång.