Jag vill vara en del av något eget
Hej.
Jag var ett sånt barn som bara hade en bästis, om någon mer kom in i vårt lilla koola gäng så var den bara en guest star.
Min första bästis hade jag sen 2årsåldern och vänskapen höll tills jag var 15.
Då utvecklas ett syskonband, fo real. Dock har hon alltid vart lite shady då jag alltid var den som satt hemma o hade tråkigt och blev ledsen när jag frågade henne om hon ville leka men hon ofta helre var själv.
Men som sagt blir en bästis en vana och mycket stabilitet försvinner när folk switchar på en.
Bästis nummer 2 fanns som tur var redan bakom all the action och blev min trygghet. Det bandet vart starkare än det innan och allt var nice.
Tro inte nu att jag bara haft 2 kompisar, många vänskaper och kontakter kom och gick och några består fortfarande.
Men jag hade alltid just den "bästis"stabiliteten.
Men även det ansiktet hade ett annat ansikte och switchen was made och bandet klippt. Nu var all stabilitet borta, hela kretsen försvann och jag började isolera mig, det var den hösten -05 som depressionen började (ze alienation). Den tog som tur var slut för ca 2månader sen.
Men nu har jag svårt att lita på folk. Jag kan inte se en början utan att förutspå slutet.
NU till the main thing:
Nu när jag inte har ett eget gäng, det som var min egna stabilitet känns det alltid som om jag tränger mig på i alla andras liv.
Alla andras liv verkar flyta på så bra och alla verkar nöjda med sina casual kontakter.
Det känns inte som om jag har något eget. Det känns som om jag försöker pressa mig in i andras liv.
Det blir extra jobigt när alla är upptagna också och man bara känner sig desperat och patetisk.
finns det fler desperata och patetiska människor där ute som förstår?:/
Ville bara skriva av mig, its all good over all :)
/den gröna apelsinen