Någon som kan relatera?
Jag försöker skriva ner mina tankar inför människor på Whoa som inte ens vet vem jag är och jag får ändå inte fram något. Allt rör sig i huvudet, tusentals tankar som snurrar runt där samtidigt men när det väl gäller att släppa fram de tankarna så kommer allt bara till ett stopp. Jag vill bara känna att någon, det spelar ingen roll vem det är, förstår mig. Någon som går igenom samma saker. Någon som känner samma press på att inte bryta ihop. Är det någon här som lever för en anledning? Känner ni att ni är här för att ni vill det eller att ni lever för att det är er plikt? Ni får inte vara svaga. Ni får inte gråta. Ni måste vara någon sorts superhjälte som förväntas klara av allt samtidigt som ni inte får något slags stöd från någon.
Don't get me wrong, det här är inte något rop efter hjälp för annars kommer jag begå självmord eller nåt sånt. Ibland känns det lättare att öppna sig för främlingar än för folk som känner en bara. Speciellt när de som känner en inte riktigt känner en på riktigt.