Existens?

Existens?

Ja, existens.. När existerar vi egentligen?
Då vi andas?
Då vi tänker?
Då vi handlar?
Då vi handlar efter våra tankar?
Jag tror att det är det som man måste göra, för att verkligen existera. Iallafall existera lyckligt. Jag menar, om man bara följer ett grupptryck så väljer man ju inte själv, utan man är bara en marionett i gruppen. Alla styr varandra, som dockor. Ska det vara så?
Folk följer grupptryck för mycket enligt mig, må det så vara svartrockargruppen, punkargruppen, popgruppen, fjortisgruppen eller vilken annan som helst. De är alla samma sak.
Att bryta sig lös är inte lätt, och jag skulle nog ha varit mycket mer fast i en grupp, om jag fått vara med i en på högstadiet. Att vara med i en grupp är en trygghet, man har samhörighet, man hjälper varandra.

Jag känner inte tillhörighet trots att jag verkar passa in i vissa grupper, utan söker mig omedvetet ut igen. Är det skadat? ><
Jag vet inte vad jag svamlar om, utan skriver bara ner tankarna som de kommer.
Att sluta välja blir allt vanligare ju längre upp man kommer i åldrarna verkar det som.
Och här i Sverige verkar det vara ovanligt vanligt.
Jag menar, om vi märker något vi inte gillar, gör vi nåt åt det? Nej, vi sitter kvar och kollar på, 90% av gångerna.
Varför?
Jag har faktiskt inget svar på det. Men jag hittade en dikt i en bok, som jag tycker passar bra in, och som kanske fungerar som ett svar:

Att bli vuxen är att bli förstenad.
Det skäl man slår omkring sitt inre växer inåt,
fördjupas, hårdnar och till sist
så dödar skyddet det, som skulle skyddas.
Man blir en sten, en gråsten rund och slipad,
som rullar runt bland andra hårda stenar.

(Olle Hedberg i romanen Rymmare och Fasttagare.)

Han har rätt i det han skriver. Folk föds som original, och dör som kopior, och jag anser att detta är värt att kämpa emot, för jag anser att så ser det ut.
Jag hörde en låt med Mortiis för ett tag sen, där han också säger detta.
Texten gick:

I'm stuck and cold
where life is plentiful,
but nothing lives.

Mina vänner är några som hittills verkat ha klara sig ifrån detta tråkiga, gråa öde.
Hoppas det fortsätter så, och att jag också klarar mig från det. Man vet aldrig >.<