Det känns lite som att gränserna mellan tex. dödshjälp, nekande av hjälp och självmord - som resultatet av en bättre sjukvård - har suddats ut. Känner tex. flera som sagt till sin släkt att om de hamnar i en situation där de är svårt sjuka och närstående ska bestämma om man ska sätta in läkarvård eller inte så vill de INTE ha vård. Att överleva har blivit synonymt med både fysiskt och psykiskt lidande för många. Jag vet inte vad man ska kalla det, men när man har möjlighet att leva längre genom att få hjälp men nekar den möjligheten så ligger man någonstans i gränslandet. Situationerna kompliceras ytterligare rent begreppsmässigt av att vi tidigare kunde dött av det vi nu anser vara mindre allvarliga sjukdomar. För att inte tala om hela "frysa ner, återuppliva och fixa problemet"-grejjen... Det känns som att fler och fler människor har fått en väldig tilltro till läkarvård och inte ser döden som en väg ut över huvudtaget...eller rättare sagt annhöriga har ofta det. Jag dömmer inte anhöriga som gör allt för äldre och sjuka personer men läkare har ju uppenbarligen kommit på det klara med att det oftast är bättre att släppa taget tidigare än senare...
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.