Vad gör livet värt, egentligen?

hmm jag vet inte... men det finns nått som får mig att fortsätta.. Däremot om jag pundar för mycket så försvinner den gnistan.. o då mår jag verkligen inte bra..

Lynguistic:Har också kännt så när man hållt på för mycket tag blir allt bara tråkigt. Finns inget som känns bra. Men håller man saker och ting på ett bra nivå och tänker på sig själv lite mer och sin hälsa så mår man mycket bättre.
Man borde sträva efter välmående hos sig själv.

Ras_: Det handlar mest om fokusering tror jag. Ibland blir man så "förblindad" att man inte ser allt bra omkring sig. Det gäller att framhäva dom bra bitarna. Vad var de som gjorde de kul. Och fokusera på dom. Så länge de finns hopp finns de liv kanske.

Life is fucked därför är de bara att köra ett fucked upp race:P

ja har funderat i banor där livet är en kuggfråga...

Just nu är det inte nåt som känns så värt att leva för. Men det känns inte så roligt att dö heller...

äh, njut av vardagens gråa lyster, leta fläckar i taket som ser ut som din fabror, sätt på dig ett par sköna tofflor och kolla på kassa doku-såpor. eller för all del sätt dig i en park och sammla gräsfläckar.

sånt min vän, är det som gör livet värt leva.

Death & Life

You cannot be frightened of the unknown because you do not know what the unknown is and so there is nothing to be afraid of. Death is a word, and it is the word, the image, that creates fear. So can you look at death without the image of death? As long as the image exists from which springs thought, thought must always create fear. Then you either rationalize your fear of death and build a risistance against the inevitable or you invent innumerable beliefs to protect you from the fear of death. Hence there is a gap between you and the thing of which you are afraid. In this time-space interval there must be conflict which is fear, anxiety and self-pity. Thought, which breeds the fear of death, says, 'Let's postpone it, let's avoid it, keep it as far away as possible, let's not think about it'- but you are thinking about it. When you say, 'I won't think about it', you have already thought out how to avoid it. You are frightened of death because you have postponed it.

We have separated living from dying, and the interval between the living and the dying is fear. That interval, that time, is created by fear. Living is our daily torture, daily insult, sorrow and confusion, with occasional opening of a window over enchanted seas. That is what we call living, and we are afraid to die, which is to end this misery. We would rather cling to the known than face the unknown - the known being our house, our furniture, our family, our character, our work, our knowledge, our fame, our loneliness, our gods - that little thing that moves around incessantly within itself with its own limited pattern of embittered existence.

We think that living is always in the present and that dying is something that awaits us at a distant time. But we have never questioned whether this battle of everyday life is living at all. We want to know the truth about reincarnation, we want proof of the survival of the soul, we listen to the assertion of clairvoyants and to the conclusions of psychical research, but we never ask, never, how to live - to live with delight, with enchantment, with beauty every day. We have accepted life as it is with all its agony and despair and have got used to it, and think of death as something to be carefully avoided. But death is extraordinarily like the life we know how to live. You cannot live without dying. You cannot live if you do not die psychologically every minute. This is not an intellectual paradox. To live completely, wholly, every day as if it were a new loveliness, there must be dying to everything of yesterday, otherwise you live mechanically, and a mechanical mind can never know what love is or what freedom is.

Most of us are frightened of dying because we don't know what it means to live. We don't know how to live, therefore we don't know how to die. As long as we are frightened of life we shall be frightened of death. The man who is not frightened of life is not frightened of being completely insecure for he understands that inwardly, psychologically, there is no security. When there is no security there is an endless movement and then life and death are the same. The man who lives without conflict, who lives with beauty and love, is not frightened of death because to love is to die.

p. 75-77, Krishnamurti, Freedom from the known, 1969

1. Flicka

2. Cigaretter efter maten

3. Konst

4. Musik

5. Litteratur

inte nödvändigtvis i den ordningen.

Tycker att det ämnet jag läser (rörlig bild) i skolan får mig att gå upp, trivs väldans bra med skolan just nu, även fast det är sommarlov så ser jag fram emot trean ganska mycket.. Har för en gång skull i mitt liv tyckt om skolan.

mina vänner också såklart..

inget egentligen

Ärligt talat så vet jag inte men har du aldrig vaknat upp och tänkt att ''den här dagen blir unedrbar''
alltså det är säkert mkt som gör livet värt att leva men även mkt som gör livet ovärt att leva det finns många sätt att se det på

Kärlek... sann kärlek... annars hummz... MUSICA ;)

jag går upp ur sängen...för jag vet att mamma vill att jag ska göra det. Jag känner just nu att jag lever för att mamma behöver mig. Jag vill sova i en vecka, sömn och sol gör livet värt att leva..och mamma...

det enda som får mig att vilja leva är pojken.

Hoppet om at allt kanske blir bättre, och att man kanske missar nåt om man tar livet av sig..

Jag lever för alla saker som jag har planerat ska hända mig i framtiden.

1. sluta skolan.
2. bli snuskigt rik.
3. få fru och barn.
4. få barn barn.
5 pansion och softish tills jag dör.

mitt liv på 5 punkter, god natt : )

Alkohol, fitta, datorer, och dator/tv-spel :P

ibland får musiken mig att känna att musik är det enda som
hindrar mig från att avsluta livet... :/

just nu då?
finns det någon uppenbat anledning för mig att inte gå och hoppa från ett berg som ligger här nära????????????:(

haha.. jag gillar dej fortfarande, carlos

att det finns människor därute som får mig att skratta. Därför.
och får att klockan ringer.

Just nu: ingenting förutom förhoppningarna att det ska finnas något jag kan nischa mig inom i framtiden som betyder något. Åtminstone betyder något för mig. Men det känns avlägset och föga troligt just nu. Just därför är det viktigt att inte ge upp just nu, utan bara fortsätta även om jag inte vet varför.

ibland är det bra att mamma tvingar mig att städa delar i huset
annars hade jag aldrig kommit upp

just nu (sommarlov) går jag upp så sent som möjligt, äter nått sen gör ingenting hela dagen sen går och lägger mig. Ja...

I hopp om nått bättre kanske..

hmmm... det som får mig att gå är typ... henne och allt annat jag gillar... resor man kommer göra... flytten till usa...
känslan man får när man har nött in ett nytt trick på brädan..
Musiken... Skriva texter... umgås med vänner..
jag är.. Impulsiv som fan... jag älskar att i första sekunden komma på något och i andra sekunden genomföra det... gillar att få vara med flickan som jag tänker mest på... att få sova bakom henne och krama om henne hela natten..

Det är vad som får mig att må bra... och jag mår fan jävligt bra!
Gör du?

eller hur.
dom som säger att ingenting gör de värt måste ljuga.
för endå går ni upp på morgonen och sätter er vid whoa och skriver och ja, lever, eller hur.
För mig gör alla upplevser livet värt.

Jag finns för att jag upplever.
jag finns för att jag vill.
Jag finns för att jag tänker.

Jag vill.

Upplvelser ärde livet går ut på tror jag. Hade jag vetat att de aldrig nånsin fannas nåt för mig att uppöeva igen (smärta, sorg, glädje, kärlek) hade jag inte velat leva. vi lever för att känna, och för att göra de bästa av oss själva innan vi dör.

"Om de enda vi vet är vi en dag ska dö, borde vi inte då försöka leva våra liv?"

Allt blir vad man gör de till. Bara att man är så jävla lat många ggr och oirkar inte göra de bra för sig själv.
Ex solen skiner de är sommar bara att gå ut och andas in den varma luften sätta sig på en bänk och bara betrakta, uppleva. men istället sitter man kanske inne, deppar och bara klagar.
Är de skit i sverige dra härifrån man har ju faktiskt möjlighjeten att åka precis vart som helst och göra precis vad som helst!
men de kanske krävs lite tid och engagemang men de går!

nu ska jag fortsätta mitt döfödda jobb=P snart slutar jag iaf!=P inte många dar kvar men nåt jag måste för att nå mina andra mål.


peace!