Helt knäckt - relation
Hallå,
Har en liten historia att dela med mig av.
För cirka tre månader sen träffade jag en tjej ute genom en gemensam vän och vi började smsa, detta helt på mitt initiativ. När jag säger smsa så menar jag i princip konstant i kanske två-tre veckors tid; med semiflörtar och andra iakttagelser (detta till trots att hon ganska omgående förklarat att hon hade pojkvän, på distans) det kändes aldrig krystat eller onaturligt, utan snarare tvärtom som att jag känt henne en evighet och att vi kunde göra konversation av allt.
Hon var ganska tveksam till att umgås ensamma, öga mot öga, då hon påstod att hon är stel med nya bekantskaper. Hursomhelst, vi fortsatte messa och även ringa, även här var det jag som främst initierade samtalen, men vi pratade i timmar.
När jag var ute och gick för ett par veckor sedan, ringde jag henne och sa "nu ska vi umgås" varpå hon hesiterade länge, men jag lyckades övertala henne under samtalet, varpå hon till retirerade och klämde ut sig "ja, men kom då förfan!" varpå jag replikerade "jag är utanför"
Efter detta har vi hängt frekvent, diskuterat, fikat, kollat film och serier, visat varandra musik etc etc. Det som hela tiden har slagit mig är att vi har likvärdiga värderingar och exakt samma humor.
Hon är den typen som kan gå från humor till allvar i en handrörelse och är i övrigt sjukt lättsam.
På senare tid eskalerade detta till "mys" även här var jag den inledande parten. Det var mest ensidigt från mig, med diverse smekningar i håret, kinder, men hon stoppade mig aldrig och jag kunde se att hon tyckte om det.
Tilläggas bör att jag alltid varit ärlig mot henne, jag har påpekat att "jag kommer bli kär i dig" och att "jag vet att jag kommer få dig" och hon har frågat "när kommer detta ske?" och då har jag alltid gett en tidsangivelse på ett par år. Jag har understrukit att jag inte skämtar om detta, men på ett sätt som får henne att inse att jag inte är psykopat såklart.
Det hela eskalerade vidare och jag hängde där även på småtimmarna, när jag sedan gick hem fick jag ett sms som sa "det känns förjävligt att bara kasta ut dig, men det finns inget annat alternativ just nu" vilket uppfattades som hoppinfriande och gjorde mig barnsligt glad.
Sen denna händelse har jag sovit där ett par gånger, tallat på hud (inget egentligen barnförbjudet, förutom nakna bröst), hon har inte tallat tillbaka, mer än på håret och armar. Hursomhelst var jag noga med att understryka att jag inte är där för att ligga med henne.
Jag berättade slutligen att jag är galen i henne, varpå hon svarade att hon tycker att jag är en grym snubbe som älskar att hänga med, men att hon ju faktiskt har pojkvän som hon är kär i.
Vi snackade länge om detta och jag kom fram till att jag inte kan umgås med henne, så vi har raderat varandras nummer och klippt alla band, självfallet jävligt motvilligt, men om jag ska komma över detta kan jag inte hänga med henne.
Förklarade för henne att det är tortyr att hon hänger med någon annan, att det är sjukt att det bara är jag som förstår att vi är gjorda för vandra, vilket är corny sagt med tanke på att vi känt varandra en relativt kort tid. Men det är den första människa jag aldrig velat ändra på eller haft några dubier om. Allting har helt enkelt varit sällsynt naturligt, lättsamt och bara underbart.
Resultatet är att jag bölat fucking konstant sen igår. Jag försöker tänka rationellt, men det är svårt när jag tror att jag träffat "den rätta" men att hon är ouppnåelig. Jag spelar liksom tillbaka hela relationen i huvudet och fattar inte att jag kan ha tolkat allt så jävla fel.
Nu försöker jag koncentrera mig på saker jag ogillar med henne, vilket inte är lätt. Det jag fokuserar på främst är scenariot att om vi hade varit tillsammans, då hade hon "säkert" gjort samma sak med mig som med en annan snubbe, varit tillgänglig för hans smekningar utan att säga ifrån. Detta är mitt huvudspår.
Vad har ni för synpunkter? Jag förstår om ingen pallar läsa :) men jag vet inte var jag ska ta vägen just nu, har någon liknande erfarenheter?