Hur bryter man sig ur en roll man inte vill spela med i längre?

jag tror du måste gå till botten med varför du går in i rollen som terapeut från första början! vad kan det handla om?

hehe who´s talking know...
/terapeuten

Känner igen mig - blir ofta att jag är den vännerna vänder sig till då man behöver stöd/avlastning och tvärtom.. Inte annars.

men tröttmössan på... sorry för mitt know menar förstås NAAAAUUUUUWWW

rahamadjan F23

Ja det har du rätt i, jag får sätta mig ner och fundera på det. En annan roll jag som jag ofta oxå går in i är att vara "den roliga" och jag tror det är samma grundläggande sak där. Det kanske är så att jag tror att dom förväntar sig att jag ska vara de ena eller de andra när jag egentligen inte behöver vara det?


krossad anka

I know the feeling.

Vimsig teori: "clownen" brukar ju ofta framställas som en emotionellt störd person som tar till humor för att skydda sig själv och sina känslor (tänk Chandler i Vänner). Kanske är det så att även "terapeuten" (iaf i sociala sammanhang) har lite samma roll? Dvs antar roller där ens egna känslor inte behöver, eller kanske ens kan vara, i centrum.

Bara en teori som sagt :) (För självklart kan man vara rolig utan att det är ett försvar).

Men hur man tar sig ur det är en bra fråga. Du måste nog ändra något i dig själv. En liten sak kan ju vara att försöka styra diskussioner bort från känsliga ämnen eller försöka hålla det på en så ytlig nivå som möjligt. Intressera dig för OS som kommer nu så har du alltid nåt annat att snacka om.

Evolution P28

De va intressant! Jag får fundera på det med. Jag tror det är nån rädsla för att bli ogillad om jag inte lyssnar oxå. Om någon börjar visa geniunt intresse för mig så har jag ju inga problem med att prata om mig själv ( tyvärr så verkar dock människor som är bra på att lyssna vara få ).

Bra tips. Har funderat på att jag oxå ska sluta vara den som först börjar fråga hur den andre mår utan vänta tills den andre frågar mig ( jag tror jag har nån tvångsgrej att jag måste vara först med att fråga det ).


Tack för alla svar! :)

Hur fäst är du vid vännerna som du får vara terapeut åt? Ett alternativ kan nämligen vara att skala bort dem och istället söka nya kontakter som du aktivt undviker att ta på dig den här rollen hos.

De senaste åren har jag skaffat ganska många nya vänner (ny stad och studentliv). När jag upptäckte att jag inte alls var sugen på att bli en person som måste hjälpa alla med deras problem blev min strategi att vara så passiv som möjligt när folks olika problem kommer upp. Jag har ingen större lust att bli superinvolverad i andras problem och jag är rätt säker på att jag heller inte direkt kan hjälpa dem, speciellt eftersom folk sällan tar till sig de förslag på lösningar man kommer med. Tar någon upp en massa problem säger jag inte åt dem att hålla käften utan jag lyssnara och så men försöker i så stor mån som möjligt undvika att försöka hjälpa till. För mig har det här fungerat ganska bra och numer behöver jag i princip bara lyssna på och hjälpa de vänner som är tillräckligt nära för att jag ska tycka att det är värt tiden. Dessa människor är dessutom vänner jag hellre är vän med eftersom vårat umgänge i ganska begränsad grad kretsar kring deras problem utan övervägande positiva grejer.

Jag ber om ursäkt för ett långt och säkert rätt rörigt stycke.

att vara den med frågorna i ett sammanhang kan väl vara ett sätt att kontrollera situationen. när situationen består av för många personer fungerar inte frågor utan då kanske ett skämt binder samman alla i skratt.

är rollen negativ verkligen? eller rollerna...

det är ju bara uttryck.

Jag blir ju inte särskilt fäst vid dem egentligen, eftersom jag aldrig känner att jag kan vara mig själv då jag alltid går in i en roll när jag är med dem.

Jag sa faktiskt upp kontakten med en kompis nu i veckan som jag upptäckte bara ringde mig och förväntade sig att jag antingen skulle vara rolig eller någon som lyssnade. Det var rätt jobbigt faktiskt. Vissa förstår nog inte att dom umgås med en fasad och blir upprörda när man inte vill spela med i spelet längre. Men jag har tänkt på det och kommer nog göra en avvägning med vem jag säger upp kontakten med och inte. Det känns lite drastiskt att bara bryta med alla mina vänner. Är dom riktiga vänner så borde dom ju acceptera och gilla mig även när jag släpper rollerna,

Det var inte alls rörigt och tack :)

Blweria

Det är ju inte negativt egentligen. Det är egenskaper som jag har och som inte bara alltid är en roll. Det blir bara negativt när jag känner att de förväntas att jag måste ha den rollen hela tiden, vilket är väldigt tröttsamt i längden.

det kan jag förstå. men istället för rollbyte tror jag mer på ett scenbyte:)

Du bryr dig för mycket. Stäng av empatin ibland ;)

Jag menar, du erbjuder till och med hjälp till de som inte bett om det.

Blweria

haha... jag gillade den. Berätta mer!


Dr.Octagon

Jag ser inget fel med att erbjuda hjälp till personer som jag tycker om. Om de sedan inte vill ta emot den så gillar jag dem inte mindre för det, men jag har iaf visat att jag bryr mig. Problemet är att jag måste lära mig känna in när jag gör det för att jag verkligen vill, och när jag gör det för att d förväntas av mig.

En viktig fråga är ju om du försöker hjälpa folk eller om du försöker lösa deras problem åt dem.

Kom att tänka på det KaptenKrok skrev ovan:

Jag har ingen större lust att bli superinvolverad i andras problem och jag är rätt säker på att jag heller inte direkt kan hjälpa dem, speciellt eftersom folk sällan tar till sig de förslag på lösningar man kommer med.

Jag erbjuder hjälp, men säger dom nej så är det nej. Människor vill ju oftast bara prata av sig och älta sina problem och väldigt sällan hitta lösningar på dem eller överhuvudtaget göra något åt saken. Egentligen är de nog ältandet jag tycker är jobbigt och inte pallar lyssna på till slut, särskilt hos dem som aldrig visar nått genuint intresse av att sedan vilja lyssna tillbaka.

Finns ju en del människor som inte vill/orkar/kan ta tag i sina problem. Istället fastnar de i ältande (kanske lite "tyck synd om mig") och lägger över bördan på nån annan. Sånt kan lätt bara bli jobbigt, speciellt om man inte har verktygen att få dem att inse vad problemet verkligen är och hur de kan lösa dem. Tror att många inte förstår att ältande av sina problem lätt kan bli tungt för den man delar problemen med. Inte för att man ska hålla allt inom sig för det gör inte saken bättre, men även om man har det svårt måste man vara medveten om det kan påverka andra.

Inte specifikt för din situation dock utan mer generellt men hoppas det ger något matnyttigt.
http://www.slideshare.net/captology/stanford-6401325

ja, asså, du trivs oftast i dom rollerna som du vill kliva ur i vissa sammanhang..?

byt ut personerna som gör att du inte orkar skämta eller vara den omtänksamma. eller byt bara bort dom...

ibland hittar man inte diamanter i personer. andra kanske gör det. men man måste gå vidare ibland så man inte blir något som är helt utom kontroll.

Nu orkade jag inte läsa alla svar du redan fått.
Men rent spontant så tänker jag att du borde försöka träffa någon som inte är i behov av en terapeut.

Som sagt är det ju en positiv egenskap att kunna lyssna och förstå att ha medkänsla för andra människor och ibland att hålla tillbaka sig själv för att någon annan behöver utrymme.

Jag tror inte att det är något du ska eller bör förändra. Försök istället att sluta träffa människor som är trasiga och behöver någon som lagar dem.

Det är inte negativt att finnas där för människor dock skall du säga ifrån när det blir för mycket. Prioritera ditt eget vällmående låt inte den rollen du intagit förstöra dig.
Det är ju helt okej att säga att "idag tycker jag vi gör något annat än att diskutera problem" Det blir en press för dig om du allt för ofta skall ställa upp. Vem talar du ut med?

En uppföljning.

I fredes hade jag en rätt sugig dag och på kvällen skulle jag träffa en kompis och ta en öl. Normalt sett hade jag ställt in och tänkt att det är bättre att dom inte får se mig från den sidan, men jag ringde henne och sa att jag hade en dålig dag för o se hur hon reagerade och hon tyckte vi skulle ses ändå. Så vi träffades och jag berättade att jag ofta inte vågar visa dom sidorna för mina kompisar varpå hon sa: det är väl inget fel med det, jag har väl inte gått någonstans än så länge?

Det kändes så himla skönt att prata ut och jag kommer väl antagligen falla tillbaka några gånger, men de känns som att jag är på väg åt att vara mer mig själv bland mina vänner och tycka det är okej. Vissa kommer jag kanske bryta med, andra inte.

Jag vill tacka för alla svar jag fått. Har tagit till mig det mesta. Skriv gärna mer om ni har erfarenheter från sånt här.

kärlek!