Att förlora ett husdjur…
Känslokalla/skojare och liknande undanbedes i denna tråden.
Detta är det värsta jag har varit med om hela mitt liv. Jag kan inte komma ihåg när jag grät sist, men nu gråter jag så mycket och HÖGT och spontant att jag inte kan gå ut bland folk. Det känns som att jag har förlorat en bror eller son, det är helt sjukt. Nästkommande stycke är mest för att få skriva av mig lite:
En veterinär kom in som kund på min pappas jobb och bara helt slumpmässigt frågade om vi ville ta hand om en kattunge. Den hittades i staden men var registerad i en ort utanför, så hon trodde att den på något sett transformerats under en bil, och att den levt utan mat i ca 2 veckor. Vi tog hand om den. Han var jätteliten och smidig vilket gjorde honom så söt. Han var väldigt påhittig, busig, uppmärksam, och samtidigt väldigt kelig. Vi tror att det var en av rasen Blue russian vilket är en väldigt intelligent ras. Han var på något sätt väldigt tacksam för att vi tog hand om honom, för han ställde alltid upp för oss. Som en kompis. Ex. Vi har en katt till, så vi har kattlucka, säg att han har varit ute hela natten och busat (katter är nattdjur) och jag kommer upp på morgonen när han precis gått och vilat sig. Är jag på lekhumör och börjar busa med honom med ett måttband, som jag brukar göra (en typ av datten-lek) så sträcker han lite på sig och börja springa runt hela huset. Om han ligger bredvid mig när jag kollar på film och jag vill ha han i knät, så accepterade han det och börjar slicka mig i ansiktet. Helt underbar. Han hälsar alltid på en när man kommer hem från skolan osv. Han och den andra katten busade jämt och kom alltid överrens. Han va en riktig hjälte. Jag hade varit gladare om tex. Min morfar (som jag har haft daglig kontakt med hela livet, men som nu är dement) hade dött. Då förstår ni hur mycket denna katten betydde.
I vilket fall som helst, det som stör mig är att jag inte kan anmäla billisten för vållande till annans död eller smitning. Katten var som sagt väldigt uppmärksam på minsta ljud och rörelse. Hade det varit en människa som hade blivit påkörd hade det ju blivit utredning direkt. Det är som en del av mig som har dött. Ingenting kan ersätta denna katten.
Ville som sagt bara skriva av mig, andra kan skriva om när hur det var för dem när de förlorade sitt husdjur, har ni tips på hur man kommer över sorgen så är det väldigt välkommet.