Jag tar mig upp, men ramlar tillbaka!

på vilket sätt skiter det sig?

Jag känner igen mig. Jag har försökt resa mig otaliga gånger men har alltid fallit tillbaka i passivitet och depression. Kan inte svara på vad man ska göra annorlunda mer än att man måste hitta nått man älskar att göra. Om det är arbete, spela in musik, hitta en brud eller whatever. Nånting som gör en lycklig helt enkelt, vilket är lättare sagt än att veta.

Misery: blir deppig och börjar skita i allt, sen är jag tillbaka på ruta ett och inser att jag måste ta mig upp...

Stukad: aah jag vet, har hittat intressen men känns som jag ständigt vill ha förändring för helt plötsligt så är det jag gillade inte intressant längre....

Jag hade också stora problem i skolan, antar att du som jag gått på iv ett år?
Men efter jag träffade min brud (som gått ur skolan) så har det börjat gå framåt rejält!
Jag vill lära mig, och hon hjälper mig mer än gärna eftersom hon inte har nått eget plugg. Det är ju ett alternativ, annars som stukad säger, försök hitta nått du gillar att göra.

Har du nån bollkänsla?
Om du har det men inte är tillräckligt motiverad för att spela seriöst, lira korpen med polarna?
Ta en impuls resa någonstans? Funkade bra för min polare, när han mådde dåligt slet vi med han utomlands.
Finns mycket saker du kan göra bara viljan finns där!

Att skaffa brud är juh lättare sagt än gjort, man ska juh hitta en med vett i skallen också. Har en bra erfarenhet att inte träffa såna... jag har motivation för att lära mig, men har inte ork att plugga så mycket, går Sam sam så har mycket plugg. Men ser det som enda alternativet om jag ska lägga ner tid på att plugga ska jag göra det för en vettig utblidning, plus att jag har gått iv ett år så har inte direkt tid att gå om igen.
Har dock börjat gymma vilket är rätt skönt, funderat på att kanske börja spela nått instrument eller något.
Att resa utomlands kan jag inte för har inga cash och inte direkt så att morsan har det heller...
Självklart finns viljan men är inte heller i rätt miljö för att hitta på roliga saker heller, flesta polarna är tuggare eller bil freaks:P

upp upp

Jag är som du. Jag har försökt leta efter en lösning i snart 30 år men har kommit fram till att jag inte kan göra något mer än en viss tid, sen tröttnar jag och blir deppig för att sen fucka ur. Man är självdestruktiv på ett okontrollerbart sätt.

En brud är ingen lösning på problemet. Visst, kortsiktigt är det fett soft att något styr upp en men när hon sen taggar så är man tillbaka på ruta ett....igen.

Jag försöker hela tiden variera mig med det jag gör. Göra saker i perioder liksom, för saker man intresserar sig för och sen tröttnar på kommer tillbaka igen senare i livet och man får upp intresset igen.

Men skolan, det är knas. Jag hade lätt för att lära mig så jag behövde inte plugga alls för att få G i ämnen som jag egentligen inte pallar, men jag vet att de flesta har inte den turen och kämpar som fan med att bara palla gå klart skolan.

Vilket fall, du har förutsättningar att bli framgångsrik i det du gör bara du hittar ditt egna sätt att göra det på. Att gå efter någons annan modell (just nu, skolan) kommer bara få dig mer och mer deprimerad, om du är som jag dvs.

Justdoit
Vill du ha ett helt äkta tips? Börja jobba deltid så får du se om du blir mer insatt i dina skolböcker efter ett tag. "Vill resa men har inga pengar inte morsan heller" no shit, ta ditt egna ansvar om du ska resa, skaffa dig ett jobb inom vad du kan och JA något kan du göra. Servera, leverera pizza, gud vet vad någonting hittar du säkert.

Jag har varit precis likadan, alltid kunnat skita i skolgrejer och sådant och jag har kommit på att jag är bortskämd faktiskt. När lärosättet var helt fel så låste det sig - jag tyckte skolan lärde ut skitsnack, jag ville inte sitta och läsa om svenska kungar för jag skiter i svenska kungar helt ärligt. Sedan så hamnade jag på en utbildning som utgår från problembaserat lärande - där man själv bestämmer sitt läromål inom ett visst ämne och VIPS så var jag en kunskapsnarkoman. När jag efter eget intresse kunde engagera mig så klickade allt och jag fattade att det var kunskapen det var fel på i skolan när jag sket i den, blandat med att jag (såsom många andra) är bortskämd och förväntade mig allt men om du tänker efter en sekund och fantiserar att du blir lämnad själv (Gud förbjude) åt ditt öde - hur hade du klarat dig om nåt hade hänt tex mamma och du står själv med lägenhetskontrakt och utbildning och sånt?

Med allt det här sagt vill jag bara påpeka det som aldrig kan påpekas nog, fucka inte era utbildningar redan från start även om det är jäkligt lätt att göra det, ni kommer ha fullt upp med att ångra er resten av livet. Och ja, jag räknas bort den enda personen på miljonen som blir miljadär trots avhoppet i skolan, eller den som blev rikskändis via sin blogg - i majoriteten av fallen kommer man knappt så långt.

Och ja, jag räknas bort den enda personen på miljonen som blir miljadär trots avhoppet i skolan, eller den som blev rikskändis via sin blogg - i majoriteten av fallen kommer man knappt så långt.

Nä, men jävligt många som hoppat av skolan gör ändå karriär. Man behöver väl inte bli miljardär för att lyckas?

Flytta hemifrån var mitt lyft. Allt annat som pojkvän, motivation, glädje med livet kom som ett brev på posten då.

Jag går och kompletterar gymnasiet på en komvux-liknande skola... Har typ 1000p kvar innan jag når fullständigt. Men läser lite i taget i min takt, så jag känner att jag klarar av det. Samtidigt har jag kört praktik vid sidan av och som på följd av det blev ett jobb.. Mådde bra som fan av att ha det, att känna att jag gjorde något och klarade av det och att det inte bara var och läsa skola all the time, fick dessutom massa erfarenhet som lönat sig att ha på mitt CV. Pengar. Även har jag psykolog som jag träffar regelbundet som varit till hjälp när jag pendlat i mitt humör då det personliga planet har fallit. :)

Dr. Octagon
Väldigt många klarar sig ja, men för att klara sig behöver man helst en grund att falla tillbaka på om man inte har ambitioner, kontaktnät osv. Rent realistiskt alltså.

Vad jag skulle säga var att det alltid finns nya vägar att gå. :)

Väldigt många klarar sig ja, men för att klara sig behöver man helst en grund att falla tillbaka på om man inte har ambitioner, kontaktnät osv. Rent realistiskt alltså.

Väldigt många med en grund skiter det sig för ändå. Du låter som min morsa nu.

Nu säger jag inte att det är en bra idé att hoppa av skolan men idén är oftast inte så dålig som folk får den att låta.

Väldigt många med en grund skiter det sig för ändå. Du låter som min morsa nu.

Nu säger jag inte att det är en bra idé att hoppa av skolan men idén är oftast inte så dålig som folk får den att låta.

Om du vill bli filmstjärna och har en kockutbildning i bakgrunden så krävs det en del för att det ska skita sig, du jobbar som kock för att försörja utbildningen till Hollywood tex. Klart jag låter som din morsa, hon är som mammor oftast är, väldigt realistisk och smart i sitt resonemang.

Och oftast inte så dålig är helt individuellt, ytterst få av de helt utan skolbakgrund färdig har en grund att stå på - de KAN klara sig via kontakter och sådant men väldigt få gör det. Man tar ett fabriksjobb, blir kvar där ett bra tag (tills/om man rycker upp sig) och trampar vatten.

Varför ens argumentera mot en utbildning? Grundskolan lär inte ut det väsentliga i livet om du frågar mig men att iaf ha något på papper att kunna söka vidareutbildning eller jobb är ju något som hjälper en extremt mycket. Hur många advokater och läkare känner du som hoppade av skolan och sket i den och gjorde karriärer på sitt eget sätt?

Om du ser att TS inte förmår sig att skaffa jobb för att dra utomlands och dessutom nämner att hans mamma inte har pengarna, så drar man snabbt slutsatsen att personen inte är vidare ambitiös och alltså i riskzonen för att falla senare i livet.

NateW: Du drar väldigt konstiga slutsatser och tror dig dessutom kunna spå i framtiden. Jag är från en rutten, invandrartät förort där många jag känner inte har gått klart grundskolan men driver egna företag, jobbar som framgångsrika säljare och massa andra saker medan många som gick skolan och hade ambitioner är pundare idag.

Av alla jobb jag har haft så har ingen, och då menar jag ingen, frågat efter mina betyg. Jag har väl haft en 7-8 jobb sedan jag slutade skolan.

Dessutom finns det sjukt många utbildningar för vuxna (även såna som inte har gått klart grundskolan, typ Folkhögskolan, KY-utbildningar, lärlingsutbildningar etc) som man kan gå om/när man hittat det man verkligen vill göra med sitt liv.

Och som jag redan sa, jag förespråkar inte emot utbildning men jag hävdar att det inte är så farligt att hoppa av skolan som vissa får det att låta.

För vissa är det nog bättre att hoppa av och jobba ett par år för att sen återkomma till skolbänken när det intresserar igen. Jag vet av egen erfarenhet att om jag tvingas göra något mot min vilja allt för lång tid så kommer allt i mitt liv skita sig. TS verkar vara en liknande typ.

Jag gillar att plugga bara det handlar om någonting intressant, som du sa t.ex. kungarna i sverige är inte så viktigt för mig. Vart gick du dendär kursplanen där du fick välja själv vad du ville plugga? :O

Livet suger

Jag har slutat att kämpa nu pga brist på ork. Gör det som min kropp säger till mig nu, vill jag skita i läxor, stanna hemma någon dag osv så gör jag det. Går i 3:e ring nu och har IG i kanske 5-6 ämnen. Ändå kommer jag få ta studenten med min klass detta år, bara det att jag kommer tillbaka efter sommaren och pluggar upp allt, för tydligen kan man göra så numera.

Har inga lektioner om dagarna nu eftersom jag hoppat av huvudkursen, så varje dag arbetar jag självständigt med mina Ig'n i skolan och har till sommarlovet på mig så att säga. Och inte fan blir det mycket jobb om dagarna, men det är heller inte så mycket jag ska göra klart. Eftersom lärarna nu vet att jag försöker kämpa på och läsa upp betygen så får man väldigt många chanser. Vet inte hur många gånger de sagt "försök bli klar med denna uppgift till nästa vecka" utan att jag blivit det.


Vet dock inte vad du är för person, själv är jag bara slö och oengagerad. Vet inte vad du menar med att du faller ner..men är du lite ambitiös så ska du ju såklart försöka kämpa lite. Är du en slacker, gör det som känns bäst..man lever bara en gång så plåga dig inte i onödan.

shape up look sharp!!!! ta er i kragen och gå igenom livet som alla andra har gjort.. det är en gammal klyscha men det man inte dör av stärker en.. så se till att göra det bästa och försök att inte gnälla så mycket, det blir bara värre då..

Mackan_sthlm visst ska man ta sig i kragen, vilket jag har försökt göra. Och göra som alla andra har gjort funkar inte alltid, mycket beror på vilken typ av uppväxtmiljö man har. Visst kan jag vell inte påstå att jag har den värsta uppväxten beror juh på vad man jämför med.

tycker du ska skita i att sitta vid datorn på natten så ordnar de sig nog

Dr. O
På vilket sätt spår jag framtiden? Jag har hela tiden sagt att jag tror att det ändå är viktigt att ha ett teoretiskt underlag, oavsett om du är från hoodet eller askim. Jag känner gott om folk som också hoppat av skolan och klarat sig men desto fler känner jag som hoppade av och nu jobbar på ett ställe där de inte trivs och man ser det på deras livskvalité att de lever för att betala räkningar osv.

Och ja, vissa behöver hoppa av och jobba några år så de fattar hur arbetsmarknaden ser ut och sen finns så klart många möjligheter att vidareutbilda sig, det håller jag absolut med om, men möjligheterna kan också rinna ut i sanden när de finns välplacerade från början dom tas för givet och sen kan det lätt bli för sent.

JustDoIt
Jag kom in på en ky utbildning för behandlingspedagog, ämnena man pluggar är psykiska sjukdomar, psykologi, missbruk, kriminalitet, barn o ungdom osv. För mig är det grymt intressant, eftersom utbildningen är så uppdaterad med forskning osv (regler för ky-utb). Det nya pedagogiska sättet att plugga på verkar i genomsnitt vara just problembaserat lärande, man har en kurs i typ missbruk och man kunde skriva om i stort sett vad som helst inom det.

Jag ångrar att jag sket i skolan när jag gick i gymnasiet, jag hade tur som kom in på min nuvarande kurs utan fullständiga betyg - gjorde ett test och kom in på resultaten. Jag tycker iaf att jag har slösat minst fem år på ingenting, visst jag jobbade ju hela tiden men jag jobbade inom onödiga jobb som inte gav mig nåt som person, mer än att man kände sig som en råtta i ett hjul. Men nu är det soft, min utbildning är grym och jag är nöjd med arbetet det kommer ge.

Att ta livet av sig är en permanent lösning på (oftast) ett temporärt problem.

Samma här dude.

Jag tror helt enkelt vårt samhälle kräver för mycket. Alla går fan sönder hela tiden när man kollar omkring.

Du kanske borde fundera om det programmet du går är verkligen för dig.
Jag har bytt 3 gånger innan jag kände att skolan blev kul igen och jag började engagera mig.